I går skrev jag en ganska angelägen text här på yadi-yadi-bebisbloggen. Och så är den borta nu när jag ska in och lägga till en sak. Surt säger jag. Surt som fan. För det rörde det där med att våga stå upp för sig själv och sina barn i vått och torrt - i stort som litet. Till exempel på lekplatsen när andra norpar gungan mitt framför näsan på en, när man stått och köat tålmodigt (fy fan vilket storstadsmök det är att behöva stå i parken och KÖA för att få gunga en stund) för att få sig ett gung. Barnet blir ledset, fega mamman tänker att jaja, det där var väl ingen fara. Men det VAR EN FARA. Vi har väntat på vår tur och så kommer du där, din jöns, och bara norpar godsaken framför ögat på mig. Vad ska jag göra? Säga ifrån så klart. Och så vacklar jag. Ska jag göra mig besvärlig? Ska jag skapa himlande ögon? Ska jag orka med såna där dum-ögonkast och suckar som jag vet att det blir? Jag vill ju inte - nej, gud, jag vill ju att alla ska tycka om mig. Men allra mest vill jag att Puppis ska se att man ska stå upp för sin rätt - att ingen pissar på en utan att få ett vet-hut till svar. Att man ska markera sin rätt.
Så jag gör det. Jag gör det, men är rädd - för om jag gör det blir jag besvärlig och mindre lätt att tycka om. Och att tycka om mig är det bästa jag vet - jag vill helst att hela världen ska tycka om mig till nästan vilket pris som helst.
Men nu står vi där, Puppis och jag, och köar. Och så har vi en incident som gör att en jönsfarsa tänker dänga ner ungen sin i gungan som är VÅR, som vi väntat på länge, mitt framför ögonen på oss - utan att ha köat. Jag konfererar (fegt, förbanna denna feghet) med pappan: "Hur skulle du ha gjort" viskar jag, där han står och vaggar Lillis. "Jag hade sagt till", säger han. Så jag gaskar upp mig, samlar mod och stöter till slut ut: "Du, jag är ledsen (vaddå ledsen? Jag är inte alls ledsen), men det var nog (vaddå nog?) vår tur nu. VI har stått här länge och väntat".
Jag får ögonkasten, han kastar dem till mig. "Suck och snark", säger de. "Jobbig morsa". Och så säger han "Men kan jag låta honom gunga bara en minut?" (skrikig unge på armen).
"Aaa...aaa...okejdå" får jag ur mig.
Fattar ni?
Jag bejakar ändå. Gör en kompromiss. Men det var inget att kompromissa över. Ställ dig i kö, jöns, alla andra köar - det är bara att låta ungen vänta även om han gråter. Men mesiga morsan fegar ur och okejar detta - till Puppis förtvivlan. Fast Puppis är en tålmodig och empatisk tjej så hon får det berättat för sig, att pojken var lesen och han ska bara gunga lite lite pyttelite och sen är det vår tur. Och fin som hon är väntar hon. Men hon ser sin mamma vara ett mäk, en mesig jävel som inte vågar säga ifrån.
Och jag HATAR det. Jag verkligen hatar-hatar-hatar det. Jag måste komma ur det, jag måste få stake nog att markera, visa mina ungar att oss pinkar man inte på. Även i det lilla. Och det är SKITSVÅRT.
Igenkänning någon? Snälla. Bolla detta med mig.
usch, jag känner igen. Det är så svårt det där. Men jag tycker det ÄR viktigt att säga till, även om man möts av suckar och himlande ögon. Både för att stå upp för sitt barn, men också för att visa de andra att det faktiskt finns regler att följa.
SvaraRaderaVi är rätt förskonade i parkerna häromkring men jag råkade ut för liknande grejer när vi var på Tom Tits i somras. Då satt en liten pojke lugnt och fint och väntade på att L skulle bli klar med en bil man kunde åka på. Efter en stund sa jag åt L att han måste avsluta snart för att det var fler som väntade. Men så fort han hoppar av bilen så springer en annan pojke fram och tar den. Då sa jag till om att den andra pojken faktiskt väntat och att det var hans tur. Han blev jätteglad och mamman tackade mig efteråt. På något vis kändes det lättare att säga till när inte mitt barn var inblandat. Det vore ju enklare om alla kunde hjälpas åt att lära barnen att samsas och turas om, men på Tom Tit såg jag väldigt ofta riktiga roffa-åt-sig-beteenden och föräldrar som valde att inte se det. Usch.