Kaffe, terapi & lugn och ordning

Nej, med den här bloggen blir det ju inget. Jag tampas just nu med det där av att vara tvåbarnsmamma och mitt i yrkeslivet. Jag har verkligen häcken full och jag räcker inte till till allt jag vill, nästan inte till något annat än det allra mest basala känner jag mellan varven. Att bara rodda vardagen är ett mirakel i sig kan jag tycka ibland. Har du något bra recept på hur man lyckas? Ge det gärna. Ett ganska klassiskt kan ju vara att gå in i väggen, men det lockar inte, så det måste vara något annat. Sänka kraven, mindre prestationsångest, färre kontakter, mindre cirklar? Ja. sannolikt. Jo. Det är väl så. Men hur gör man?

Små suddisar

Men hallå där!

Jag är här, men jag hinner inte riktigt med er. Vardagen ligger liksom på, det går i ett till läggning, sedan går man själv ner i varv en smula och när knytten snusar fint på sina kuddar är det dags att göra det där sista, det där never-ending-arbetet som pågår fram tills man själv ligger där på kudden, på sidan, i sin bästa sovställning, och bara dunar in. Det är intensivt, helt enkelt. Men bra. Jag vill inte riktigt sälla mig till skaran av alla suck-och-stånk-småbarnsföräldrar som mest bara tycker att allt är jobbigt. Det är ju skithärligt största delen av tiden - och jag vill verkligen vara här just nu. Det kommer tid för annat ganska snart, Puppis är redan på väg att frigöra sig en smula.

Ja, det kanske låter löjligt, men det är ju en typ av frigörelse på sitt sätt när hon, till exempel, klart och tydligt deklarerar att hon vill gå på första dagiskalaset ensam utan oss. Hon vill testa sina vingar, hon provade på ett kalas hos våra vänner för några veckor sedan. Hon gick in lite nervös och ganska ledsen inför det faktum att inga föräldrar skulle vara med, kom ut som en kvittrande liten vårfågel, alldeles lycklig och nöjd med att ha varit där ensam och träffat nya barn.

Så det snurrar på, så är ju läget. Förlossningsdepressionen är bakom mig nu. Jag hade avslut med BUP förra veckan, ett väldigt bra avslut. Jag känner mig, på riktigt, klar med den här härvan. Vi är ute på andra sidan och jag vet att jag inte bara är den där mamman jag var första 1,5 åren med Lillis. Jag är någon mycket bättre också. Eftersom jag är vän av bokslut och tydliga avslut hade jag med mig en liten tackpresent till psykologen, då hon verkligen varit bidragande till att jag hittade tillbaka. Det blev ett stort kramkalas och många fina ord som jag också fick med mig på vägen och tack för allt jag delat. Det kändes alldeles otroligt fint att göra det bokslutet. Det är nya tider nu.

Och nya, gamla tider, närmar sig. Några veckor kvar till 40. Det går bara inte att fatta. Fyrtio år, herregud. Det blir ingen fest nu, bara ett glöggmingel, men till våren kanske jag ändå drämmer till med en fest, för det slår mig att jag i maj månad har varit skriven 08:a i 20 år. Herregud en gång till. 20 år! Sug på den, ni.

Vad hände här då?

Jag glömde visst bort att jag ju har en liten blogg trots allt. Ursäkta, men livet kom emellan. Inget speciellt egentligen, men vardag och jobb och allt det där som man ska göra. Så återkommer. Snart.

Det går sådär

Min uppdateringsfrekvens får anses vara riktigt pinsam. Men jag har inte tid, jag vet inte hur folk får tiden att räcka. Nu söndag kväll, maken fixade köket, jag la barnen, svågern på besök, diskmaskinen rullar, tvättmaskinen laddad, halvkaotiskt i lägenheten trots att vi storstädade i går, återvinning i stora kassar, pant i andra, en vagn här, en annan där, kartonger och skor och jackor och kläder och duplo (jag älskar ju duplo, men de är överallt nu, de där bitarna) och pysselmaterial och papper och gud vet allt. Hur hinner man sitta och blogga? Jag hinner inte, nu norpar jag ett litet ögonblick men ska hasta iväg med min tekopp rätt ner i soffan hos make och svåger. Och sen börjar måndagen om på nytt.

Hey sweet

Kolla in den här lilla godsaken!

Fyra år senare

Jag bokstavligen välte ner från Riksdagshusets entrétrapp i dag och slog upp mina för dagen alldeles sprillans nya brallor. Bättre dagar kan man ha. MEN: Så kommer jag att tänka på att jag den här dagen för fyra år sedan, en solig fredagseftermiddag, låg på Danderys BB och födde vår allra finaste, numera stora, Pupplundsfröken. Byxor känns värdsligt i skuggan av ett alldeles nytt barn - vår förstfödda dotter, vår efterlängtade högt älskade lilla kråka som såg världens ljus tidigt på lördagsmorgonen efter en lång, men riktigt bra förlossning. Kära unge, kära fina karamell: den där dagen är utan tvekan en av livets riktigt stora och allra vackraste. Det går ju inte att återge känslan när man får se sitt barn för första gången, när man äntligen får möta den där lilla individen som kravlar runt på ens bröst och söker efter maten och värmen. Att få räkna fingrar och tår och bara försöka ta in det faktum att man nu är tre, nu är Liten ute och här är hon, alldeles ny och hjälplös och världen stannar inte. Hallå världen! Det har just fötts ett nytt barn! Vårt barn! Vårt första lilla barn! Fast världen stannar inte. Inget stannar, rätt få uppmärksammar det hela ändå, även om det i den lilla egna världen blir stor uppståndelse - det piper i telefonen och samtal kommer in och kort i brevlådan, paket på paket, det ringer på dörren och flera blombud levereras och mor- och farföräldrar kommer och kompisarna och kompisbarnen och övriga familjen. Fast utanför egna bubblan är det ingen som noterar att man kommer där med sitt alldeles nya lilla barn i vagnen. Det är så märkvärdigt att ta den där första turen med barnvagnen, man är så stolt och så lycklig, titta världen, titta! Här kommer vi! Kära unge: De här fyra åren har varit underbara - det är underbart att få vara med och se dig växa och utvecklas. Tack för att du kom till oss, tack för allt du ger oss. I morgon är det din dag.

Roll with it

Höst har verkligen sin charm. På sitt sätt favoritårstiden - det där att få dra sig tillbaka lite, krypa in och bona om. Ljusen är ju inte framme så ofta som de borde med tanke på omständigheterna med små barn, men i anden är de där: ljusen och varmt te och ligga i soffan och läsa bok, bara följa med mörkret in i natten.

Hemma lägger sig äntligen lugnet. Man kan säga att det tog ganska exakt ett och ett halvt år för mig att bli människa efter Lillis födsel. Och det förvånar mig när jag nu summerar det, jag hade så bråttom till att bli lagad, till att landa på fötter, till att känna det jag känner nu, men man kan inte skynda snabbare än kroppen och psyket läker. Det spelar ingen roll hur mycket jag hastat, jag kom ändå inte i mål.

Kanske är det för stora ord, att säga att jag är i mål nu, vad mål nu skulle kunna vara, men sista veckorna har jag slagits över hur jag mött mitt barn, hur mitt tålamod äntligen börjar vara helt, helt på det sätt som jag ser hos andra, hur jag ser henne på ett nytt sätt, hör henne, kan möta henne och vara där på det sätt jag tror att hon behöver. Det är oändligt sorgligt att tänka på tiden som har gått, att inse att jag inte alls alltid kunnat vara allt det där jag velat vara, att jag inte alltid varit där på det sätt hon har behövt. Men gud vet att jag har försökt, jag har verkligen gjort mitt bästa, jag har ansträngt mig väldigt, väldigt mycket. Men jag kunde inte göra det så som jag ville.

Inte förrän nu.

Men nu plötsligt kan jag mer, plötsligt gör det inte lika ont i mig när hennes larm går, när vi går om varandra och viljorna krockar, när våra måsten blir det som får råda över hennes önskan. Vi möts, jag kan vara där, jag kan ta in hela henne, och den glädjen och den lättnaden är överväldigande. Alldeles stilla, sakta överväldigande. Och alldeles varmt. Från och med nu har vi framtiden framför oss. Jag kan inte backa och göra om, tiden behövde göra sitt och det spelade ingen roll hur otålig och frustrerad jag var - det gick inte att springa snabbare. Men nu, nu tror jag, alldeles uppriktigt, att vi är på väg mot något helt nytt, mot något som är alldeles vårat eget. Lillis: Du och jag. Du och jag, Lillis. Här kommer livet.

Det går inte snabbt nu...

Ni stackare som hänger kvar här ute får inte mycket stoff att vältra er i. Men jag kan säga att vi just är hemkomna från Natur & Kulturs releasefest för Johanna Öberg och Daniel Ågrens "När 2 blir 3". Mycket mysigt, Lillis var en liten solskensestradör och intog verkligen scenen tillsammans med författarna. Och själva fick vi ett glas bubbel att förgylla en annars ganska grå tisdag med. Och för övrigt så letar jag efter en gul PATMOS DRESS från Vila. Om någon skulle springa över en någonstans så kan ni hojta till.

Men vad hände?

Här falnade glöden helt. Jobbstart och återkomst till vardagen blev lite overkill, jag fixade det visst inte i kombination med att hålla mig au jour med min mycket blygsamma nätvärld. Försöker att kasta ett öga här, ett öga där, men mer blir det inte. Timmarna flyger iväg och kvällen blir sen av alla must do:s, speciellt när storbarnet har kraschat i säng vid fem varje kväll, sovit till nio, tio, kommit upp någon timma för att läggas igen, och lillan har däckat vid halv åtta, och tiden mellan halv åtta och nio går åt till att fylla diskmaskinen, gräva fram köksmattan efter en kladdig ett och en halvårings framfart, dammsuga av hallen, sortera in lite tvätt och möjligen hänga upp en ny maskin. Ja, ni vet, alla ni där ute vet. Kombon är lite omöjlig.

Skönt, dock, att vara inne i vardag igen. Sommarlov är ljuvligt, men det har också sin charm att fasa in i vardagen när den oundvikligen till slut kommer. Pappan har påbörjat inskolningen av Lillis, Pupp är tillbaka i sin grupp och om ett par veckor börjar vi skiftgången i ett försök att kombinera barn, jobb och fritid. Det finns mycket att reflektera över kring detta - kring det faktum att vi nu är här - att tvåbarnslivet med yrkeslivet nu på riktigt ska testas. Jag ska återkomma. Men för att jag ska kunna det krävs sömn. Så jag släcker ner, loggar ur, säger god natt och på återseende.

Eget socker

Sidan blek, tillvaron solig

Laddningskabeln ligger kvar på en vindsvåning i Köpenhamn. I väntan på att den landar i Stockholm är det fortsatt färglöst här. Synd, för kameran är laddad med 1800 bilder - de flesta från sommaren. Det har varit en färgglad sådan, sista veckan alldeles jättefin. Många bad och många bra stunder, hela sommaren har innehållit såna - det har varit många tillfällen vi sagt "Det här är banne mig det bästa på hela semestern". Men så kommer något annat minst lika bra, något som nästan toppar föregående upplevelse. Hela Sverige verkar ha drabbats av kollektiv gnällklåda gällande vädret, men vi har haft det bra. Inte toppen hela tiden, men rätt lite skitväder. En dag med regnrockarna på (jo, vi inledde semestern med att ekipera oss fullständigt, för jag var helt inställd på hällregn i fyra veckor, vi hade en sån sommar 2004) men annars helt ok. Massor av bad, rätt få riktigt sköna, men många härliga och friska. Massor av utekvällar, bara riktigt sköna sista tio dagarna, men vi har ändå varit ute. Kläder på, grillen har varit tänd trots att förhållandena inte varit optimala. Och det har blivit bra.

Nu i helgen toppade vi det hela med semesteravslutet: En spontantur till kompisarnas nya hus på Gränö. Vacker Saltsjöbana ut mot havet och sen ombord på en färja och sakta puttra ut i skärgården - glittrande och inbjudande och varm, så vacker att det nästan inte går att sätta ord på det. Barnen lyckliga och fria och vi glada, varmt bad i Östersjön i morse och lunch på en liten träbrygga i solen innan hemfärd. Det är lätt att lägga sig i kväll och känna att sommaren 2012 faktiskt blev bra. Riktigt bra.

Hej! Vi är här nu!

De här sommarveckorna gick rysligt snabbt. Och var löjligt intensiva. Sex veckor har gått och på måndag inställer jag mig på ett nytt kontor och så börjar hösten och vardagen att rulla igång. Eller inte hösten då, men semesterslut är höststart rent mentalt, så har det alltid varit. Jag ska återkomma med mer om sista veckorna, men först koka kola till kompisar och packa ryggsäckarna inför semesterns sista skärgårdsutflykt i morgon. Jag har just ensammanövrerat två barn i säng. Lilla tog nästan två timmar på sig och hade ett sånt galenutbrott att jag nästan blev orolig för henne. Stackars stora barn fick vara ensam framför Madicken på datorn. Såna här kvällar är inget man är stolt över, men ibland får det bara bli som det blir. I morgon gör vi det bättre igen.

Sommarlov

Puppis gör sista dagen på dagis i morgon, sedan väntar sommarlov, ett riktigt långt härligt sommarlov med tomma lediga dagar framför oss. Runt den 15 augusti checkar hon in på dagis igen, fram till dess är tiden vår. Sista veckan med bara pappa, men största delen av sommaren är vi samlade. Vilken fantastisk lyx!

Och efter det förändras livet för alltid: Då är hemmatiden över, då är småbarnstiden definitivt över, då börjar livet med två dagisbarn, hämta/lämna, väcka barnen tidigt och släpa iväg dem i mörkret om vintern, men också pussa hejdå vid frukostbordet, vink-vink, jag längtar tills vi ses igen. Det är härligt. Och vemodigt. Allt i ett.

Men innan det ska jag röja, packa, dela med mig av alla de där kläderna jag skrev om sist, och sen tänker jag njuta av livets längsta semester. Glad sommar!

... men allvarligt...

... hur jobbigt kan det vara att frigöra sig från saker? Jag är ju hemsk, men det är SÅ JÄVLA SKITSVÅRT att nu packa ihop Lillis söta små bebiskläder, lägga favvisarna i en låda och sen skänka bort resten till de som kan tänkas vilja ta emot. Åh vad det är jobbigt, jag är ju nästan på lipen när jag står där med sötetrasorna i näven och bara tvingar mig att lägga dem i en påse för vidare transport till någon annan nybliven mamma.

"Men det är ju bara kläder, det går inte att spara allt" försöker maken att trösta, och visst, det är bara kläder, men för mig är vart enda litet plagg förknippat med en känsla, ett minne, en tanke, så sjukt mycket kärlek. Och nu ska de bort. Efter Storis hade vi planer på ett andra barn, så vi var rädda om kläderna och packade dem ganska omsorgsfullt i kassar vi (jag) travade på vinden. Storlek för storlek i varje kasse med dragkedja. Men nu är det ju slut, butiken stängd, inga fler barn i antågande, ingen längtan. Och åldern fullbordar definitivt faktumet: När man i det närmaste är fyrtio håller tåget långsamt på att tuffa ifrån en och det är helt i sin ordning. Jag fick de största skatter man kan få och jag menar, på fullaste allvar att jag tror att jag skulle bli galen av att göra om den här resan en gång till.

Men så var vi hos vänner i spenaten i går, i ett klassiskt radhus där vi hade en sjukt fin kväll och där Storis var ute i området och rejsade med gårdsungar och bara hade det så där härligt som jag själv minns från barndomen: Massor av barn, ljust och varmt ute och bara lek, lek, lek, rejsa gata upp och gata ner och upptäcka nytt.

Och där var en liten liten pojke på knappa tre, med rufshår och sneakers och söta små jeans. En liten tillgiven nyfiken gosse, och mammahjärtat bara bom-bom-bom. Högt och ljudligt, ingen biologisk klocka, nej, tåget har gått, butiken är stängd, men ändå ett klart bom-bom-bom. Pojkhjärtat. Det är något med smågrabbar alltså, kanske är det för att brorsans första två var pojkar och jag var dem väldigt nära, de var lite som mina. När jag föreställde mig själv som mamma innan barnen, så var det självklart som pojkmamma jag såg mig. Inte för att jag inte ville ha flickor, absolut inte, det är kanske till och med så att jag allra helst drömde om små tjejer. Men jag trodde ändå verkligen, på riktigt, att jag skulle bli pojkmamma. Och därför var jag övertygad om att Pupplund var en Vive (jo, hon skulle ha hetat det om hon var pojk, Lillis också).Jag var vrål-övertygad. Så övertygad att jag nästan var chockad när det stod klart för oss att hon var en tös. "Vad var det jag sa", sa pappan. "Det var ju femtio procents chans att det kunde vara en flicka, det är helt omöjligt att du skulle kunna ha vetat".

Och eftersom Puppis var en flicka så var jag precis lika övertygad om att Lillis var en pojke när jag blev gravid igen ett par år senare. Blev inte riktigt lika chockad över att hon var tjej då jag gjort resan en gång, men ändå trodde jag att det var en grabb, för jag mådde annorlunda. Det var nog ett tecken på ett annat kön.
Det var det inte.
Ut kom världens finaste Lillis. Hel och fin och VÅR, vår fina bebis. Men Vive var det inte. Så ibland undrar jag var han tog vägen, jag såg honom så tydligt i drömmarna under många år, jag visste ju hur han såg ut. Som Emil. Men nej, missförstå mig inte, jag är överlycklig över våra tjejer, jag tycker det är så jävla häftigt att ha dem mitt lilla banda. Men jag undrar ändå var han tog vägen och jag kan inte låta bli att tycka att småknattar med små rufsiga frisyrer på ända är något extra. Den där lille lördagsknatten alltså. Aran. Det var inte så att han öppnade butiken, jag lovar, han gjorde inte det. Men helt långt ifrån kändes det inte just då, när han stod där med sin lilla näve i min och tyckte att jag dög gott som mammasubstitut när han var på äventyr i parken.

Nå. Nu ska jag inte sitta här och skriva essäer. Jag ska ju packa ihop bebiskläderna som jag ska ge bort. Ser du det, maken? Jag gör det nu. Just Do It.
I do it.
. Jag törs.

Have a beautiful day in hell

Kolla! Kollegan kom in med en present till mig, bara sådär: två förpackningar med Moxies - en rosa och en blå. Innehåll? Tamponger. Med stil! Moxies kör bästa sloganen någonsin: "Have a beautiful day in hell". Och precis så: Månatligen ska man på en returvända in hell - kör den med stil! Finns i en välsorterad ICA-butik nära dig.

Sexiga diagnoser

Hammartå. Ett litet felglid på en plastgalge som Pupplund slängt på badrumsgolvet när hon var ett, som resulterade i att jag tjongade in i tvättmaskinen med högerfoten har på tre år blivit till en hammartå. För det var ju inte bara det att jag bröt tån där och den blev dubbelt så stor, jag åkte till Bryssel kort efter och på en femdagarsresa hann jag slå i samma, brutna, tår fyra gånger till på en förbannad barnstol som stod i köket hos dem vi gästade. Sedan blev tån aldrig bra. Och nu är den en hammartå. Fiffigt, vi tänker ju bygga lekstuga i sommar. Det är väl bara att banka på.

Stora frågor och stora tankar

Barnet låg och grät i sängen i kväll, uä-uä, allt var eländigt, det var alldeles hemskt att hon inte kommer att få träffa lillasyster varje dag, hela tiden på dagis i höst, hon skulle längta så mycket efter henne och hur skulle det gå, och uä-uää för att hon är äldsta barnet och inte har något storasyskon och varför inte det, mamma? Varför var jag först? Och så, värst av allt, något jag inte ens i min vildaste fantasi hade trott att jag skulle beröra förrän om många många år: håret på benen. "VAD ÄR DET DÄR? JAG VILL INTE HA HÅR!". Och sen stor, stor gråt, uhuuu-uhuuuu.

Och allvarligt - vad ska jag säga? Jag är själv hårigaste damen i stan, håller efter efter bästa förmåga, rakar självklart benen mycket regelbundet, jag har ingen lust att bjuda ens mig själv på mina spiror au naturel. Självklart är det mig hon kommer att titta på och jämföra sig med och ifrågasätta, "Men om det är så okej med hår på benen, varför tar du bort dem, mamma?".

Och vad svarar jag då? Hur hanterar jag det? Jag är inte ens lite sugen på att inte raka benen, men å andra sidan har jag ÄNNU mindre lust att vara någon hycklarmorsa som säger en sak och gör annan i en sån fråga som med åren sannolikt kommer att vara jävligt laddad om hon ärver min och Frasses kroppsbehåring. Jag har, i unga år, gjort stora hormonutredningar för att leta orsaken till denna kroppsbehåring och där finns ingen. Allt i sin ordning, det är att betrakta som arv. Pappa är hårig, jag ärvde det. Även kvinnor är håriga har jag fått acceptera och inse, men det är vi jävligt duktiga på att dölja.

Nu vet jag inte om hon kommer att bli en hårig unge, men hon har hittat fjun på benen och dem vill hon inte ha. Och detta gråter hon över långt innan hon ens fyllt fyra. Det är så sorgligt att jag inte kan annat än att gråta inombords. Lilla vackra söta unge, det där ska du inte ens behöva tänka på på många många många många år. Och när du väl börjar tänka på det bara hoppas jag att du kommer att vara förlåtande och generös mot dig själv, för håriga ben är inte det värsta som kan hända, det är inte det. Men det är VÄLDIGT svårt att förhålla sig till det när livet krisar i övrigt och hormonerna rejsar, jag vet. Och jag har det fortfarande i färskt minne.

Nu så

Ett gott dagsverke till ända, nu rusar jag mot Baren. Och så glädjs jag åt mina härliga kolleger som just bestämde att vi ska ha en stor fest när jag fyller 40, med glamourtema. Champagne och snittar och glamour. Heavens! Vi kombinerar det firandet med ett firande av ett system som lägger ner 1 november, ett system som orsakar mig jäkligt mycket huvudbry i det löpande arbetet, för att det är så stelt och gammalt och invecklat. Nu dör det och version 2.0 blir något helt annat, ljust och fräscht. Fest!

Sippa drink

I dag överraskningskalasar vi för en riktigt god vän, en god vän som verkligen är värd den största balluns man kan uppbringa. Nu blir det inte riktigt så stort som jag skulle kunna önska å hennes vägnar, men väl en liten. Det är klart lurt med koncentrationsmöjligheten när man vet att något riktigt bra väntar. Jag har must-dos som är många, så jag gör dem i sjok, femtion minuter hård koncentration, lite kaffe, svara i telefon, kommunikation, femton minuter intensivt skede... Timmarna sniglar sig fram, men 15.30 är det hon och jag som sitter på lokal och sippar drink.

Det kallar jag en värdig tisdag.

Det här kan man ju också sälja...

Allt går att finna på Blocket, det är uppenbart. Skulle du handla?
http://www.blocket.se/stockholm/Barnmat___Semper_och_Nestle_40820539.htm?ca=11&w=1

Rocka på

Vi rockade loss på Mora Träsk i eftermiddags. Den här konserten skulle vi gå på alla fyra, tänkte att Lillis kanske var lite liten, men att hon ändå fick följa med, för det är ju inte riktigt arenaspelningsljud i lokalen. Men GUD så härligt det var att ha med henne, hon var inte en dag för liten utan så oerhört med, helt galen, vild av lycka av musiken, hon studsade i min famn, armarna gick som små propellerblad på henne, hon klappade, viftade, diggade. Och skrattade. Det var en helt sanslös upplevelse för oss, ett riktigt uppåttjack. Ljuvliga lilla krabat att dela med sig av sån energi.

Efter konserten fick Pupp träffa Daniel Lindblom (gitarristen) igen. Lycka. Hon är lite kär i honom, "Han är min storebror", och hon pratar massor om honom, om än lite mindre nu än bara för ett halvår sedan, då det var Daniel all day long. I september träffade vi honom i Uppsala och tösen fick lämna över sitt paket till honom, alla sina nappar. Tandis hade bara några dagar innan sagt att det var dags att säga byebye till napparna. Pupplund själv packade dem i en påse för att ge dem till Daniel Lindblom. Jag mejlade honom och förberedde "Det kommer en liten tjej och ger dig sina nappar, jag hoppas du ser det som den förtroendehandling det är, och att det är okej". Han var förberedd och hon fick stolt, men blyg, lämna sitt paket, och i retur fick hon en signerad planch. Oh bliss, alla lyckliga och hon dessutom oerhört stolt.

Och i dag möttes de igen. Det är lite fint, det är kärlek. Ensidig, måhända, men stark är den. Och direkt när vi kom ut från Cirkus sa hon: "Kan vi inte, snälla, gå och se gubbarna igen snart?".
Självklart. Detta var inte sista gången, speciellt inte som Lillpiga nu börjar bli på hugget.

These boots are made for walking

Äntligen är de mina. Har velat ha i många år och till slut bor de här, i fågelholken på våning fyra. Tack.

Vårklan

"Kom vi tar en bild på oss alla fyra".
Gick ju sådär. Men vi är med allihop. Alla fyra. Ensemble c´est tout!

Näe, bättre upp Dalarö Bageri!

I morse tog jag shoppinggatan till jobbet, trots regnet. Det var ju liksom fredag och kändes lite fest då vi ska iväg på en liten kickoff i eftermiddag. Så shoppinggatan blev det och ut från Dalarö Bageri kom en tjej med en latte i näven. Såg sjukt lockande ut, så jag hoppade in efter henne och beställde, 20 spänn för en to go, perfekt. Kom ut på gatan helnöjd med denna lilla impulsavstickare, och tar första sippen och kaffet är så dåligt så att det faktiskt inte ens är värt att dricka. Och då är det dåligt, för dåligtkaffe är ju som dåligt vin: Det går inte. Det är inte värt det. Det var alldeles genomskinligt, liknade mest kaffe med tesmak med en massa mjölk utan skum nedrört. Latte? Tja, om man går på den ordagranna betydelsen av det, mjölk, så stämmer det väl. Mjölk med lätt kaffesmak. Näe, bättre upp, bageriet - ni har ju schysstaste mackorna på hela streetan, nog ska ni väl kunna skaka fram en god kaffe till dem också?

Ingen stor skugga ska trots detta falla över bageriet, brödet är alldeles för gott för det, och kolla in de här små yoghurtarna som finns i kyldisken och som kommer i små lerkoppar/krukor som man kan ha nog så fin nytta av i köket. Vi måste nog köpa fyra såna till helgen, tror jag. En till mig, en till maken, en till Lillis och en till självaste Pupplund. Allt annat känns orimligt.

Akupunktur och whisky

Att vårrusa på asfaltsväg var sådär. Trots att jag la en miljon på nya Asicsdojjor inför detta gjorde jag illa ena hälen, inte helt oväntat eftersom jag haft problem med den tidigare och jag borde förstått att asfalt inte är grejen för mig. Mjuka löpband går bra, stenhård gata sämre.
Var på väg att ringa husläkaren för snabbfix när jag träffade min fina BB-kompis från Puppisfödseln på gatan. Hon är läkare och har ju stenkoll: "Ibuprofen, dubbla doser plus ibu-kräm på hälen och kom hem till mig och få akupunktur". I går var jag där första gången, i kväll andra. Och i kväll tyckte hennes man att jag nog behövde lite västerländsk medicin på detta också, så en whisky på det.
Om hälen är bättre?
You bet.

Webshop no no

Äh. Inte blev det nå bra med det där jag klickade hem från Indiska. Färgerna var ju så fel på mig som färger kan bli - ska man plocka fram det sämsta hos mig ska man hänga den där färgglada historien på bilden på mig.

Så gick det med det. Och på nästan samma sätt gick det med den andra blusen jag fick med i samma klick - den luktade så fruktansvärt mycket gammelsvett så den gick faktiskt knappt att prova. Riktigt trist. Nu går de raka vägen tillbaka till Indiska, tack för provet, pengar tillbaka till mitt konto för snabbt återbruk, tack så mycket.

Halva yrkeslivet kvar

Jag har det lite jobbigt känslomässigt med det faktum att jag blir fyrtio i år. Jag kommer att återkomma till det många gånger, men det är lite gyttja jag tar mig igenom på många plan. Det märks hemma, maken får ta emot mycket av skitbollarna som kommer farande. Han gör det med bravur måste jag säga, för det är inte alltid kul. Jag vet det.

Hursom: Att bli fyrtio har på ett sätt känts som halvlek - nu är det max halva livet kvar innan stupstocken väntar. Det är dystra ord, jag vet, men jag har ett jäkla finskt svårmod här inne som mellan varven blossar upp, jag har det direkt nedstiget från min far och hans sida och jag kan bara göra mitt bästa för att hantera detta. Halva livet kvar, men faktiskt - jag har MER än halva yrkeslivet kvar, konstaterade vi vid kaffet häromdagen. Mer än halva. Och på den halva som gått har jag ju gjort hur mycket som helst, jag har till och med två "karriärer" bakom mig. Dels ligger journaliståren i ryggsäcken. Jag gjorde ganska många år som landsortsjournalist och lokaltidningsjournalist i storstan och jag gjorde också hundåren på Dagens Nyheter och Aftonbladet. Jag fick prova på, och inse att åtminstone kvällspressen inte var min grej. Egentligen var det väl ingen nyhet, jag strävade aldrig dit och hade ingen längtan dit. Det bara blev. Och det var en bra erfarenhet, men inget jag behöver göra igen. Och innan journaliståren gjorde jag ganska många år som handläggare. Och i dag, informatör.

Så fyrtio: mer än halva yrkeslivet kvar, alltså. Det innebär att jag hinner med minst ett skiftbyte till, jag hinner ändra utbildningsinriktning om jag vill. Det vill jag inte i dagsläget, jag tycker jag har världens toppenjobb, men dock: Alla möjligheter finns, dörrarna är ännu inte stängda. Så tänk på det, när ni börjar åldersnojja: Vi har tid kvar. Mycket tid (om vi håller oss friska och starka, såklart). Än är vi inte vid stupstocken och fan så mycket vi lärt oss längs vägen.

När jag blir 40

I år sker det. Jag blir 40. Fyra tia. För mig helt osannolikt. Dock tänker jag ha den allra mest mig:iga klänning som går att hitta på detta klot, nämligen denna. Och den är redan inköpt och kommer från och med i kväll hänga på parkettplats hemma i garderoben. Ni fattar hur nöjd man kan vara, va?

Rather spectacular

Det ni bevittnar här är en SYNNERLIGEN historisk händelse. Men den är på riktigt.

Webshop

Två webbshoppings på en vecka: först fint erbjudande som gav mig mina finaste Clarks för halva priset, sen indiska.com för ett par blusar jag inte hittar i butik längre. På måndag surfar jag ner till Ica och plockar ut paket. Lite härligt, lite läskigt enkelt att bara klicka hem. Kolla på den här. Jolly, va? Ni som känner mig sedan länge - fattar ni hur stort det är att den här är på väg hem till mig och tusen svarta överdelar på väg ut? Rather amazing.

Jag längtar ut

April till september är värst. Allra värst när de här första riktiga härliga varma sommardagarna och kvällarna kommer. Då kan jag nästan inte uthärda att krypa upp i kojan, fågelholken, på våning fyra, och blicka ut över husfasader med riktigt fula balkonger. Jag vill ner, ner i gräset och myllan, ner bland folket, ut i värmen. Extra plågsamma är de här barnåren när knytten däckar vid sju, halv åtta. Då tar dagen slut. Eller rentav långt innan det - den tar slut när nedvarvningen börjar. Ska man sedan gå ut får man göra det i skift.
I helgen sa jag till maken att detta inte kommer att vara forever. Det är så. Offret är för stort - jag kommer inte att leva mitt liv så här. Exakt vad jag vill ha vet jag inte, men jag vet att jag måste ha något annat än detta. Detta är till låns, bra just nu, att se stortjejen skapa sig ett eget liv här är helt underbart, ett liv med kompisar och gator hon kan och en känsla av att hennes verklighet pågår just här, just nu. Men det räcker inte, vi måste ha närhet till uteliv. Det bara måste bli så tids nog.

Jag längtar ut

Sommar

Det luktar sommarlov ute, krispigt och härligt på morgonen när jag klive ut på gatan för att gå till jobbet. Det är en speciell känsla när sommaren till slut kommer, efter lång väntan, och man kan gå ut utan jacka och när vinden är ljum, människorna lite gladare och lite lättare på något vis. Det luktar gräs och asfalt och avgaser i en enda röra.
Det är länge sedan jag hade sommarlov, nu. Mer än tjugo år sedan, faktiskt nästan tjugofem, för gymnasieåren gick åt till att jobba, jobba för att få ihop pengar till att resa. Gud så det kliade, när man var där, instängd i bruksorten: det kliade och jag ville ut, jag hade bråttom, ville inte vara kvar där, ville ut och se mer och uppleva mer. Hade inte mycket att gå på, barndomens resor gick till Finland eller ut med husvagnen, utriket var långt, långt borta och på min tunna sovrumsdörr i enplansvillan hängde planscher på palmklädda stränder och små grekiska bergsbyar badande i sol. Dit skulle jag, jag skulle dit och till alla stora städer, bort, bara. Så sommarloven blev jobblov, men det fortsatte ändå att lukta på samma sätt där i början av sommaren varje år, precis som nu. I dagarna är det 19 år sedan jag kom till stan. Jag kom en söndag, flyttade in som inneboende i en jättelägenhet på Flemminggatan, visste att jag bodde nära Mauro Scocco och var väldigt nöjd med det. Klädde mig så tjusig jag bara kunde på måndag morgon när jag skulle göra min första arbetsdag i storstan. Blus med pärlkrage och pärlmanschett och något ljust till det, jag minns att jag speglade mig och kände att nu, nu kan ingen ta mig. Och så gick jag ner, ut på Flemminggatan som brände av försommarsol, in på närmaste tobaksbutik för att köpa ett paket tuggummi att lägga i handväskan. Och där, en man som jag hamnar i samspråk med och som under samtalets gång erbjuder mig jobb på hans resebyrå, han behövde en "glad och pigg tjej". Jag minns det så tydligt, för tanken var så svindlande, från bruksorten och så hit och här är allting möjligt!
Jag tackade glatt nejtack till jobberbjudandet, "Nejtack, jag är faktiskt på väg till första dagen på mitt nya jobb", minns jag att jag svarade, mycket stolt, och traskade sedan vägen ner mot stan, mot första dagen på jobbet, i staden där alla möjligheter fanns.
Kärleken till Stockholm blev inte så ögonblicklig som starten blev. Den blev ganska knölig och jag har flera gånger gjort upp med den, bett den dra jävligt långt bort, jag har sagt hejdå för att aldrig komma tillbaka, jag har pendlat ut och in. Men nu är jag här. Sedan många år nu, jag är här och just nu är vi inte på väg någon annanstans. Och fortfarande är de där första sommardagarna lite som de var när jag kom: de ger en liten känning om att vad som helst kan hända, här kommer solen och livet tillbaka, på något vis. Jag tar alltid en stilla och tyst väg till jobbet. Jag har två alternativ, antingen pulsådern som skär genom city, eller en lugnare bakgata. Jag orkar inte med alla intryck på morgnarna, så nästan alltid tar jag bakgatan. Men inte när det är något speciellt, inte när det är lite fest i luften. Som nu: nu är det fest, nu är det storgatan ner som gäller, titta på alla fina människor som kryper ur sina svarta vinterskal och plötsligt bara ser så nöjda ut.
Äntligen sommar!

Det spirar

Det är lite vår här under skinnet och under hullet, det liksom spirar lite på ett sätt som det inte gjort på många år nu. Det känns verkligen att vi är på väg från ett läge till ett annat. Jag längtade hit så länge, till en stabil plats, inte flytta landet runt och riva upp vardagen från jobb till jobb, tidning till tidning. Inte pendla till kärlek, inte pendla från kärlek, inte bo i små lägenheter. Jag längtade efter vardag, samma kaffekopp till frukost varje dag, jag längtade efter barnen vi pratade om men inte kom till skott med, jag längtade efter många kvällar efter varandra i ett hemma som var mitt. Nu har jag det. Och jag hade den fantastiska turen att få de här ljuvliga små tjejerna. Två stycken, det är nästan mer än jag kan ta in: De är mina, båda två, de är så vackra och kavata och självständiga redan - nyfikna och sociala och helt otroligt intensiva och på och roliga och jobbiga och enerverande i en enda soppa. En glad soppa. Och ur den glada soppan är vi nu på väg till nästa fas: till livet med två lite större barn. Lillis är inte en bebis längre, hon är en liten flicka som efter sommaren börjar på dagis, som pladdrar från det hon vaknar till dess att hon däckar, hon följer storasyster, ger henne en omgång när hon blir för närgången, markerar sin integritet och är väldigt, väldigt nöjd i långa perioder. Leker själv och hittar på nya saker att upptäcka här hemma. Och hon bygger ett syskonskap med Pupp. Nu lämnar vi längtan, nu lämnar vi behovet av det där lugnet och den där stabiliteten. Nu har jag den, den är trygg och min och en bas. Nu är det dags att segla ut igen. Inte som förr, inte land och rike runt hela tiden, inte byta jobb, inte träffa nya människor varje vecka, inte fulltecknad kalender hela tiden. Men ett mellanting. Jag längtar ut. Inte bort, inte ensam, men jag längtar ut tillsammans. Sista månaden har dörren utåt öppnats igen, bebiskokongen stängd, jag har fått ny hjälp med postdepressionen, en bra psykolog har lastat av ton av skuld och oro. Det har varit roliga middagar, bra upplevelser, två resor till Berlin, en kväll på Lux (åh!), riktigt härliga luncher med maken där vi hunnit mötas och prata något annat än bara familjestatusuppdateringar, lek i parken, umgänge med kompisar. Jag vill ha mer. Vi måste styra upp barnvakteriet så att vi får lite mer egentid även kvällstid. De här luncherna när Lillis sovit och vi fått tid tillsammans är så bra. Vi måste ut och resa. Vi måste iväg själva en helg, vi måste få till Berlin, till Krakow, Warszawa, Dresden, Hanover, Budapest, Bukarest, Rom, Florens, Split, Tallin, ja vart som helst, men vi måste få det syret. Man kommer ju hem som en annan. Och att leva i en familjebubbla utan avlastning är inte bra. Inte i förlängningen. Man behöver en paus, en morgon då man får sova tillsammans, inte i skift. Nu väntar snart sommaren. Många stopp på vägen, bra stopp, bra folk, bra semester. Till hösten åker vi och till hösten åker även jag och några kompisar ut en helg igen. Packa väskan (utan vånda nästa gång) och på med schyssta skor och sen lite turisting, lite shopping och mycket bar. Det är lite vår här under skinnet, jag har saknat allt det här även om jag inte riktigt trott det. Jag kände mig så klar, så oerhört klar, så oerhört mycket 35-årig färdigfestad människa man kan vara när man längtar familj och stabilitet. Men än finns det lite lust kvar, det är dags för lite höga klackar igen, kanske en cigarill och en liten drink till när det egentligen är dags att sluta. Bara för att det är så jävla härligt. Och sen blir jag fyrtio. Och det, är precis som med ungarna, något jag nästan inte kan ta in.

Åker ifrån småfisarna

Det

Det är verkligen hur kul som helst att resa iväg, att vara på väg, ha ett oskrivet blad framför sig: härligt. Men packa, alltså, vafan - det är lika obbigt varje gång, år efter år. Detta trots alla oändliga Europaflygningar som gjorts de senaste tio åren. Vi har varit på väg så otroligt mycket, fram och tillbaka till Zurich i flera år, alla övriga resor ut i Europa och alla med samma touch: storstad. Och lik förbannat är det vånda, riva ut allt, stöka runt, prova och stuva och knö. Och att det är jobbigt nu är ju helt sanslöst med tanke på att jag gjorde samma resa för två veckor sedan. För två veckor sedan var jag i Berlin. Vände upp och ner på världen då. Och gör det igen i kväll. Löjligt. Men packning går bort. Riktigt mycket. Och tidiga fakirflyg har jag också, efter alla Schweizår, lovat mig själv att inte boka nu när vi bildat lilla familjen. Men lik förbannat är vi på väg nu. Väldigt tidigt, upp mitt i natten och i väg. Nå: iväg ska vi och härligt ska det bli men lite svårmodigt också att lämna ungarna hemma ensamma. Med storis går det bra, hon förstår i alla fall ungefär, med henne kan jag prata. Men Liten, hon fattar ju inte. Mamman lägger mig för natten och när jag vaknar är hon borta och borta flera dagar. Självklart lider hon inte, självklart har hon det bra. Det är jag som lider av det och plågas lite av tanken på "Är hon ok, går det bra, saknar hon mig?". Sannolikt inte. Tiden är inte som vår tid. Jag kommer tillbaka och hon har säkert full förtröstan i det. Bara inte jag. Inte helt. För det GÅR Inte att sätta sig på ett plan och undvika tänk-om. Det kan jag nästan inte uthärda att tänka. Tänk om kan hända var som helst, i köket, på gatan, på jobbet, i Tyskland. Ändå, ändå är det inte helt konfliktfyllt att dra själv och lämna klanen hemma. Även om jag behöver det, även om jag är värd det, även om jag behöver en sjujävla dos påfyllning. Så nu slut på detta. Igång med packning. Ich bin wohl unterwegs.

Långsamt mot vår

Det våras alldeles sådär långsamt ute, som jag gillar. Jag hinner vänja mig vid att solen skiner, glasögonen åker av, linser och solglasögon på, stövlarna får successivt sitta på allt färre dagar, det är inte långt kvar till sneakers och ballerinor, men det måste gå i små steg, annars får jag vårpanik och springer in och drar täcket över mig. Så har det alltid varit, sakta ska det gå och tillvänjningen ska vara successiv. Då kan det bli riktigt bra.
Har allt oftare tillfälle att reflektera över året som gick och hur det blev när jag började jobba igen. Den här psykologen på BUP går från klarhet till klarhet - det är så enkelt att vinkla lampan annorlunda när man har någon som hjälper en. Nu känns det nästan osannolikt att jag bara några månader bakåt i tiden trodde att medicin var enda lösningen för att få mig på fötter, att jag på allvar trodde att jag kanske inte skulle kunna jobba heltid. Det går, det går jättebra, jag är kapabel och kan min sak alldeles hyfsat väl, jag får saker gjorda, ror stora skepp i land och jag kommer hem till min lilla familj och klarar även det alldeles utomordentligt. De dåliga stunderna är ganska få när man tittar närmare på det, de goda stunderna många.
Fick en utmaning av Arne. Antar den och frågor kommer här. Bollar dock inte vidare, utsätter er inte för det, men känner ni er manade så hugg!
En slipsdebatt har pågått i vinter, hur klär du dig på jobbet? Svart och ganska tråkigt alternativt prickigt. Men det är aldrig för sent för en förändring: I shoppingkassarna i dag, vita jeans, koralliga jeans, gul skjorta och en randig historia med grått och knallrosa. Väldigt mycket inte jag. Väldigt, väldigt mycket.
Hur klär du dig hemma? Ungefär samma. Fast fleecemorgonrock lite oftare.
Vad klär du dig i när du sover? Något skönt och mjukt och varmt.
Favoritsvordom? Helvittansjävlaskit. Fast använder oftast: "Men vafaaaaan...".
Så här ser ditt liv ut om fem år: Ganska likt nuvarande, om jag får gissa. Med en snart nioåring och en sex komma femma. Fast vi bor inte på Odenplan då. I Berlin? Ja, kanske.
Din största ungdomskärlek? Undantar man Shakin´Fredrik så får väl Mattias S anses ha knipit den titeln. Eller när slutar man vara ungdom?
Det här önskar du att du redan hade gjort i livet? Kanske att jag skulle ha hoppat på tåget och åkt till London för jobb, precis som jag tänkte. Och så borde jag ha skaffat mig en utbildning på papper också.
Det äckligaste du vet är: Är inte så äckelmagad. Men ormars rörelsemönster äcklar mig grovt, slemmiga saker likaså.
Så här är du i trafiken: Ok, lagom artig och lagom lagöverträdande.
Om någon gav dig 10.000kr? Tack så mycket, vore generöst. Men 10.000.... det räcker ju inte skitlångt these days. Men när jag var 7 och fick samma fråga har jag svarat i en blårandig skrivbok: "Jag skulle köpa ett hus och en kartong med frysta ris ärter och majs från Dagab".
Den här profilen håller du på facebook: Sjukt låg. Och kanske med lite mer barntema än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag är lite rockigare i själen än jag verkar på utsidan. Och jag tycker fortfarande att jag är tuff när jag snusar.

Ich bin ein Berliner

Jag har varit i Berlin. Och förälskat mig.
Ich bin ein Berliner. Och skulle nu kunna tänka mig att bli det på riktigt. Om allt skiter sig med alles och vi står utan jobb, jag och Mannen, tror jag att jag ska locka med honom till Berlin. Eller till Tyskland, varför inte? Ett äventyr en stund.
Vilken stad! Berlin alltså! Har ni varit där? Åk dit, värsta häftigaste staden. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst, men det får bli en annan gång - i stället laddar jag för att åka tillbaka om 13 dagar igen. Ich bin ein Berliner.

Nästa osannolikt

.. är det hur dagarna går. Jag skulle ju ha skrivit här för länge sedan, jag har ju haft så mycket att berätta, så mycket jag tänkt och känt och upplevt och så mycket som händer bara man tittar ordentligt.

Plötsligt är det mitten av april, vår och sommaren kommer i år igen och jag rustar mig på allehanda sätt. Hemma ett fortsatt njut av att få kombinera jobb med familjeliv, gör mycket jobb, bra jobb tror och hoppas jag, återknyter kontakten med Bup för att fortsätta gräva i förlossningen och tiden efter, även om jag trodde att jag var klar. Jag är inte det, jag är inte klar. Det är jobbigt men jag måste igenom geggan innan jag kan lägga bakom mig helt. Men efter bara ett samtal med en fantastisk psykolog är det redan mycket bättre, bara knappa två timmar med henne, någon professionell med den där auktoriteten som jag, under rätt förutsättningar, känner sån tillit till, har fråntagit mig mycket ångest, mycket skuld. Nej, inte mycket - massor av skuld. Hon gav mig schyssta perspektiv som jag inte haft, jag klarade inte att se över koppkanten själv, men knappa två timmar på hennes kontor fick mig att flyta upp och se mig omkring och rikta lampan åt ett annat håll.
Inget är så jävligt.
Jag tillfogar inte barnen ens lite skit genom att vara en drake ibland. Kanske tillfogar jag dem en dimension till: Jag visar att känslor finns, att man får bli arg, att man kan bli det och att inget förändras, man kan prata om det och man kan prata om det även med ett litet barn. Man är inte genomrutten och dålig och en fet lort bara för att man har dåligt tålamod när man är utsatt för ganska starka svängningar och påfrestiningar med två små barn. Jag lär barnen att man får vara allt: Man får vara glad och sprallig och ledsen och sur och grinig och varm och gosig och en drake också ibland. Jag är ju drake väldigt väldigt lite av vår tid tillsammans, men för mig har drak-berget blivit så enormt att jag liksom fastnat i bilden av mig som HON. Som Den Där, hon den riktigt jävliga.
Det är jag inte.
Jag är bara en, ibland, väldigt trött mamma, som gör så gott jag kan.
Och jag älskar mina barn helt otroligt mycket, så mycket att jag ibland nästan räds även det, räds hur starka känslor kan vara. Men de är bra. Mycket bra. Väldigt mycket oerhört ohyggligt bra. Och så söta att klockorna stannar ibland och hjärtat nästan tar ett skutt: "Maken, titta, kolla på dem, kan du fatta att vi har gjort dem, att de är våra? Hur är det möjligt? Du och jag?".
Det är koolt. Riktigt koolt.

Och nu ska jag jobba.

Ginge det

... så skulle jag visa er bilden på minigrisen Wilma vi hängde med i helgen. I väntan på det får ni föreställa er hur begreppet kelgris faktiskt inte är taget ur luften: att ha en liten husgris av miniformat vore kanske inte så dumt. Social, gullig, lagom nöffig och rumsren. Mer kan man väl knappast kräva av ett husdjur?

Köttmonster

(Lilltuvan med köttbullefingret)

Lillis drar i sig 12 köttbullar på raken. Och tre dl välling. Somnar. Men innan: armen som bara ivrigt viftar mot köttbulleskålen och så "Dääää, dääää, däääää!", pekfingret i riktning mot målet: GE MIG! Och i dag: heldagsutflykt till 4H. Ponnyridning och promenader och leka och fika och allt det där. Sen hem och pappan drar fram lergrytan och gör jordens smarrigaste kyckling. Storis bara "Jag är ett köttamonster" och så drar hon i sig två saftiga lår. "Köttet var det goasteste" konstaterar hon och slickar sig om munnen och hoppar, som en fisk, ner i badet. Dessa köttdjur, ack. Det känns så primitivt, men deras köttlust är så stor. Karra drömmer om röd filé. Oxfilé. "Mmmm... jag tänker på det röda köttet mamma". En gourmé! Jag tror själv att jag banne mig var 25. Kanske 30. Innan jag provade oxfilé, vällagad sådan, första gången.

Tillbaka i rullorna

Åh vilket återseende i Köpenhamn. Mina fina tjejer, min man: där stod de i en halltrappa och bara var världens finaste när jag stövlade in tidigt på fredagsmorgonen. Lillis, förvånad och sen som en sol, med propellerarmar och propellerben och sen varma mjuka kinden mot min, trycka, trycka (liiiip-liiiip i det nästan oändliga) och så StorKarra: så jäkla fin och go och härlig, få hålla henne i famnen, pussa på henne, hon klappar min kind, stryker bort tårarna och undrar "Mamma, varför gråter du, är du ledsen mamma?".
Nej!
Inte!
Glad, bara så inihjärtansglad. Från tårna. Min familj är liksom det bästa, jag kan vara sur och gnällig och arg och bråka på pappan och på barnen, men utan dem är jag bara ett litet fnöske på marken. Faktiskt. Åtta dagar ifrån dem var härligt, jag säger inget annat, det var skönt att sova, skönt att rå sig själv, skönt på en massa sätt, men där fanns också ensamheten - känslan som jag minns från tiden innan. Tiden innan familj, tiden innan pojkvän, tiden innan man. Man gjorde sitt, jobbade, hade roligt, umgicks, gick på bio. Men sen gick man hem till ingen. Till tomt. Till en gapande lägenhet där jag inte var efterlängtad, inte behövd, inte någonting alls. Jag bara var helt själv.
Och det var jag i slutet av den här veckan också. Jag gjorde roliga saker, umgicks, jobbade sent. Men när jag gick hem var det bara tomt, för ingen var där. Ingen väntade. Bara jag.
Jag tycker om familj. Jag älskar att vara en del av den.
Jag älskar den så mycket även om den blir så intensiv att man nästan inte får luft ibland. Men trots allt: Kärleken är det största. Att vara en del av det här klustret är min stora lycka i livet. Jag vet inte vad jag gjort för gott för att få dra den vinstlotten, för det hade så lätt kunnat bli helt annorlunda.
Tack världsalltet, tack allt goda för allt gott jag får.

Sommargrill

Snart är vi här igen, svägerskan. Alla runt bordet och kött i julklappsgrillen. Jag längtar!

Vemod & saknad

Fina Storis, gud vilket vemod och vilken saknad jag känner när jag tittar på bilderna. Min fina starka nyfikna ljuvliga Puppi: Kolla. Det har redan gått ett halvår och du har blivit så mycket större redan på den här tiden. Åh gud att vara ensam hemma - vilken bitterljuv upplevelse. Titta så söt hon är, va!? Min unge. Man dör ju lite.
Ja, förlåt då. Förlåt en öm och blödig moder.

Lite mer Lillis

Hittade några till bilder i samma mapp som jag bjuder på. Pappan är alltså borta med brudarna på semester och jag ensam i stan. Att jag saknar dem, herregud. Det är tusenskönt också, jag behöver vilan. Men oj att få ha dem intill sig. Det är ju det bästa. Man fattar liksom exakt HUR bra det är när man är isär en stund också.

Kolla den här!

Men hallå, lilla sötnos. Du har varit borta från mig i tre dagar nu, med pappa och syrran i stugan. Och jag saknar dig så att det bara är fullständigt fysiskt. MIN BEBIS! Kolla huden. Va!? Man vill ju bara gno in näsan och pussa ihjäl henne.

Lillis, ett år i )

Lilla skatt, lilla rackarns söta flicka, grattis på din ettårsdag. Grattis på din första födelsedag, grattis till ditt första år i vår familj. Jag är så lycklig över att du är hos oss och att vi.tagit oss igenom det här första året tillsammans. Varje dag jag kommer hem från jobbet och möter din lilla figur som kommer ill-hasande över golvet för att möta mig blir jag alldeles varm och lycklig, att lyfta upp dig, få alla grisiga pussar och den där runda mjuka kinden mot min: det finns inga ord för att beskriva den värmen och kärleken. Du och jag. Vi. Mamma och Lillis.
Jag älskar, älskar, älskar dig.

I helgen ska jag skriva mer om vårt första år tillsammans, men först ska jag sova. Den första natten hemma utan dig.
Puss lilla skatt. Och grattis igen.

Sjuk liten.

Liten sjuk flicka är banne mig lite eländigt. Kräktes ner hela mig så fort jag tog upp henne ur vagnen efter en vända på Söder. Sen fortsatte det hela eftermiddagen och kvällen. Som en liten disktrasa somnade hon i min famn, vaknade vid tio och skrek som om världen strax skulle kollapsa. Hungrig. Hungrig som en varg. Och efter så mycket kräks vågar man inte ge mycket. Så jag gav lite lite lite vätskeersättning, mer vrål, väntade lite, lite till, uäääääääääääää, väntade lite, provade med lite lite lite välling och då brakade ju världen helt samman och hon blev helt galen: MAT! GE MIG MAT! MAMMA GE HIIIIIIIIIT!"
Gud så hon grät och skrek och bångnade. Ville bara ha. Inget av det andra kom upp så vi lät henne äta det hon ville.
Nu har det gått fyrtio minuter, jag bara hoppas att det får vara kvar. Liten liten hungrig flicka. Litet litet hjärta.

Jamen förlåt

... jag håller ju på med de här bakgrunderna så att jag kan bli galen. Men det är ju så FULT. Hur gör man en gratisblogg lite tuff å snygg utan html-kunskaper? Va? Jag har ju bara så fåniga kunskaper med mig från Angelfiretiden på nittotalets mitt när man gjorde punktlistor och möjligen använde små tagg i tagg tagg snedstreck i tagg. Typ.
Så jag säger som på nittiotalet även här: stjärna snark stjärna. (*zzznark*).
Nu går jag och lägger mig.

Ny vardag

Vet ni, det är lite som solsemester fast det snöar, är satanskallt och ganska mörkt fortfarande. Men det här med att gå till jobbet, ensam, att få sitta med kollegerna och dricka morgonkaffe och prata om allt från Rolf Lassgård och Mads Mikkelsen (åååååhhhh!) till politik och vinval är bara så härligt. Ingen som klättrar på mig och uäuä, ingen som får mitt kaffe att spilla ut, ingen något. Alla några är med pappa, har det jättebra med pappa och blir omhändertagna och älskade, Alla Någon Stor är på dagis sen i några timmar och Alla Någon Liten mår som en prinsessa. Och pappan mår också bra i det, även om de lägger ner Astra i Södertälje.
Faktiskt.
Även om. Även om det är skit.

Men jag, jag går iväg, är själv och jobbar på, använder huvudet, går på heleftermiddagsutbildning och tänker och koncentrerar mig så mycket att huvudet värker när jag går hem. Tänker för mig själv att jag har träningsvärk i huvudet för att jag är så ovan. Jag går och tränar, är ihärdig, och går hem till min fine make och mina vackra, härliga söta flickor som bara har det bra. Har det bra och mår bra och är med pappa. Och har saknat mig en liten smula.

Det är fint.

Och för övrigt, som kuriosa, säger vi att Lillis nu går: 22 steg i kväll. Hej Liten, välkommen ut i världen på egna ben!

Hurra!

Jag är på plats, det är så jäkla gott. Att gå iväg ensam i morse var bara helt underbart, ingen vagn, inga barn att baxa ut, inget sånt. Bara jag och en promenad. Och på plats: Välkomstorchidé av chefen och en massa annan lyxig kuriosa, rikskuponger, räksallad ute med kollegerna, prata länge över kaffe, uppdateras, möte och så lite jobb: Jag kan. Det är ju min tjänst, mitt jobb, jag kan det där.
Gud
vad
jag
känner
mig
glad.
Och från och med i år får jag dessutom 32 dagars semester. Jag väljer ett klassiskt sätt att uttrycka detta: Katjing!

Historien skriven - nu går vi framåt

I dag har vi en sån. En solskensbebis - en glad och kvillrig liten typ som bara är helt nöjd och kraxar "krakrahahakrahahaha-haaaaaaa" och "Lala-daaa-da---da-da-da-la-dada" som de där Comhem-ungarna, och flyger fram i sin sittande has-style över golvet. Hon är verkligen ljuvlig, det där lilla tandfyllda leendet som brer ut sig över hela det lilla runda ansiktet, ögonen som är alldeles runda och glittriga, håret som är yvigt och bara står som en liten maskrosboll runt huvudet på henne: Mmmm. Hon är en liten karamell man bara vill mumsa på.

Men så har det ju inte alltid varit.
Visst, visst har hon sedan start varit söt som socker och med gosiga stunder men hon har varit en krävande bebis med mycket temperament och humör. Första åtta månaderna var en stor stor prövning. Riktigt tuff. Och när jag nyss läste en blogg som en annan mamma har, som har ett barn i ungefär samma ålder som Pupp och en Lillis på sju månader, och hon beskriver sin Lillis som en solstråle som äter som en häst, sover som en gris och bara är solen själv, så känner jag fortfarande aj-aj i magen, för näe,så var det inte för oss.
Det var verkligen tufft med bebis.
Första året här hemma med två barn var verkligen, verkligen en prövning på alla fronter - som föräldrar, som kvinna, sannolikt som man - och framför allt som par. Det har slitit något oerhört på oss, men det värsta ligger (förhoppningsvis) bakom oss nu. Nu har vi lillsola som skiner över oss och som verkligen skänker glädje och skratt och bus och mys i huset. Det är lugnare, mindre bråk, bättre sömn och bättre balans över lag.
Men att säga och erkänna detta är jobbigt. Riktigt Skitjobbigt. Det ger fortfarande skuldkänslor, även om jag jobbar på att hantera dem, jobbar på att acceptera att det kan ha fått vara så. Det var tufft. Hon var krävande. Jag kunde, uppenbarligen, inte riktigt ge henne det hon behövde förrän alldeles för sent. Förra året var det tyngsta på mycket mycket länge, om kanske inte det tyngsta någonsin.
Men: Det är historia, det ligger bakom oss och framför oss ligger en härlig vår, starka ben, barn som börjar gå, två flickor som leker tillsammans, visar omsorg och glädje, vi skönjar en sommar bakom kröken och det bästa av allt är att det allra mesta går att förändra. Det går att ta kommandot över sin situation. Och nu gör vi skiftbyte: Mamman upp och iväg, pappan hemma. Och det blir så gott för mig, så oerhört sanslöst gott.

Upplopp

Det är inte många dagar kvar till jobbstart nu och jag känner att jag på något vis måste maxa dagarna med Lillis, vara nära och tillsammans och ta igen lite av det där jag förlorade under de arga månaderna, varje dag när tålamodet brast och jag inte var en bra mamma.
Så vi är tillsammans, jag leker och jag sover med henne. Idag badade vi i en och en halv timma, plask, plask, bus och skratt. Jag försöker att få till måltider med henne och försöker att ha tålamod när hon skriker och skriker och skriker när det är dags att sova. Hon ropar på nappen, jag hör det - hade jag bara haft nappen hade hon varit tyst på en sekund. Men nappen är borta och kommer inte tillbaka. Om två dagar är det en månad utan den - och mer och mer förstår jag innebörden av det engelska namnet på den: pacifier. Det vore gott att ha en ibland.

Man vill ju sammanfatta

Alltså, ett år med Lillis. Jag drivs liksom av det där att sammanfatta, knyta ihop säckar, sätta punkt för saker och att starta om, jag vill få det på papper och ha det kvar sen - för minnet är selektivt och det är ganska lite som fastnar, ändå. Och jag vill inte att det bara ska bli det som var jobbigt i år, så jag sätter helt enkelt fokus på det som var bra. Och det var ju ganska mycket, som:
Pupplund, herregud att få vara med på resan att se en unge växa upp.
Semestern i stugan med familj och vänner nära.
Resan till Mumindalen i Finland - kanske låter trist, men var helt underbart bra.
Vännerna som stod kvar och var där.
Mora Träsk med storis i Uppsala, vilken grej att dra på konsert ihop!
Schweizresan vi gjorde i september.
Höstskörden i Halland.
Julfirandet i Skellefteå.
Museieturerna med P och Lillis, vi hann med ett par i alla fall.
Och så alla dagar som faktiskt var bra här hemma, alla dagar när vi inte bråkade, när Lillis inte skrek och var arg, när Pupplund var sitt bästa jag, när det liksom bara flöt på. Jag minns att jag hade ett riktigt uppåtflow där i september/oktober när livet liksom bara var sådär härligt, jag var riktigt kär och vet att jag sa till någon: "Nu är det på topp, tyvärr vet jag att det bara kommer att bli sämre nu".
Och det blev det.
Men nu vänder det.
Och nu börjar jag att jobba igen.

Sista veckan

Sista veckan innan jobbstart rullar in med start i morgon bitti. Det är helt otroligt ändå, ett år går snabbt - och det är samtidigt en evighet. Från det övre till det undre. Det går undan. (Nähä, det blev tvärtom. Men titta sån liten hon var, va!? För ett år sedan, lilla korven...)

Men titta!

Vad kul! NI hänger kvar! Vi fixar lite vår på bloggen, varvar upp och ser om vi får igång något orerande online. För det finns mycket att dyfta - jag har massor av nyvunnen kraft, jag kör upplppet med Lillis innan jobbstart om ett par veckor, vi gosar, badar, går på öppna förskolan, leker och jag försöker att ta igen mycket av det här året, som på sitt vis ändå känns som ett förlorat år. Det är fel, jag vet, för jag har varit närvarande och jag har varit här, men det har varit tungt, herrejävlar, 2011 var nog det tyngsta året jag haft på mycket länge - det saknar ju motsvarighet då jag inte varit mamma tidigare - men även om jag jämför året med tidigare år då livet liksom jobbat motvals, så är detta uppe med flagg i toppen.
Därför behöver vi inte göra om det.

Jag har vuxit av det, jag kommer tillbaka till jobbet som version 2.0 på många sätt, men på andra har jag fått mig en rejäl omskakning. Mindre naiv får man betrakta mig som, och man pissar inte på mig längre. Det har varit lätt tidigare, jag har varit så oerhört nickig, jatack, duktiga flickan, vara snäll och trevlig och hela världen till lags, bara ni tycker om mig ska ni få hela mitt hjärta. Men slut med det - nu när jag vill och det är befogat och förtjänt, men annars får det vara. Rensa i adressbok och skala bort och skövla på framåt med nya tankar. 2012 blir mycket bättre. Väldigt mycket bättre.

Hemma:
Puppis tillbaka på dagis efter en månads sjuka i december, Lillis storfräsarn som hasar fram med en ruggig fart på rumpan. Undersöker allt, vänder upp och ner på hemmet, skövlar. Bokstavligen. Härlig och skrattig, skrattar hahahahaha-haaaaaa mycket stor del av dagen. Sover fortfarande inte bra, men bättre sedan vi norpade nappen av henne. Så nu är hon nappfri. Tio månadersbebis utan napp. Klart värt det, skönt att slippa hetsa med den där rackaren, men visst hade det varit skönt att kunna napp-trösta henne ibland när hon gråter som mest i vagnen. Hon reser sig mot allt, gåtränar intensivt varje dag och står i startgroparna. Min gissning är att hon går innan året. Puppis gick som tiomånadersbebis, dagen innan tiomånadersdagen reste hon sig från en vattenpöl och knallade iväg. Lillis blir närmare året, men sen kommer det gå undan. Passa er!

Är ni kvar?

Näe, jag tror nästan inte det. Kanske får jag börja om på ny kula under nya pseudonymer på annan plats eller överge detta, för att skriva för sig själv är ju sådär - det kan jag göra på annan plats och möjligen lite mer blottande då än här.
Så är ni där, ge ett skall, annars avvecklar jag lite och så får vi återses ute i rymden på annat sätt.

Jag fortsätter

Det går lite trögt här, det blir liksom ingen blogg av det hela - tiden äter upp all möjlig slags kreativitet just nu, det går bara runt. Dagarna är fulla och när kvällen äntligen kommer gör vi familjesaker eller ensamsaker, men bloggar gör jag inte. Men jag ska försöka, för det finns mycket att säga. Och om det är här det ska säga vet jag inte, men medelklassmannen har skrivit några inlägg som verkligen är viktiga och berör på sistone och när man läser sånt drabbar inspirationen och lusten. För livet är ju där och jag gillar ju att sätta ord på det, spara det för framtiden och ventilera genom ett filter, som man gör på nätet och inte i dagbok.

Det är 2012 och man kan väl sammanfatta 2011 som såhär:
Vi blev, efter en riktigt evighetslång graviditet, äntligen mamma och pappa igen.
Det var ju inte bara graviditeten som varade en evighet utan också förlossningen - och den har gett efterskalv hela året.
Oj.
Förlåt.
Det blev kort.
Maken kom. Vi ska vara lite snälla mot varandra.
Vi har ett litet löfte om att vara det. Så jag ska lägga det här åt sidan och sätta mig i soffan med honom, nära, hålla lite hand, säga snälla saker och se en film. Och kanske luta mig mot hans bröst som jag brukade göra förr, innan jag blev en stressad och rivig morsa, och bara tänka att det faktiskt är ganska bra. Livet är faktiskt riktigt bra, men man måste ta av sig yllefilten ibland för att lyckas se det.

Efter pausen

Det blev en ganska lång paus till följd av intensiva veckor. Barnen sjuka, på det en härlig men intensiv semester hos familjen i Norrland, hem och pappan sjuk och mamman häcken full igen. Man kan säga att december inte var min mest slappa månad i världshistorien: Att rodda två små barn som är sjuka om vartannat är sådär. Och när vi väl fick en andhämtning från det så insjuknade pappan. Inget allvarligt, men en rejäl förkylning. Och Lillis sover fortfarande inte så jävla mycket bättre, så pigg kan man väl inte kalla mig. Men jag försöker och gör mitt bästa.
Pysslar med storbarnet.
Leker med lilla.
Läser femhundra böcker och bygger duplo och skäller och viker tvätt och tvättar och plockar diskmaskin och dammsuger gång på gång och torkar ihjäl mig i köket där lillis har gristopp nu och är en sanitär olägenhet. Typ så. Duschar ibland och pyntar mig ibland och får till en vända på gymmet någon gång men känner mig som sunkigaste morsan i stan och om några veckor ska jag börja jobba och hur det blir - det återstår att se.

Men gott nytt 2012 ändå.
Det lär bli bättre. Det bara måste det.