Det gick sådär...

... jag saknade mitt hörn där ute så jag kröp tillbaka. Maskade mig in, kan man säga. Ibland behöver man bara inte förändra något insåg jag när det nästan var för sent. Ibland behöver även en icke-rutinmänniska sina rutter och vrår att resa till och hämta kraft ifrån. Så nu testar jag dubbelkör, så får vi se om det funkar. Snart har jag laddat upp några färska bilder också, så att det blir lite fart här. Tjejerna växer, sommaren kommer, vi går ut på kvällen, när det nästan är läggdags, och leker i parken, tar en fika på en uteservering, lite familjeanarki och alla mår faktiskt bra av det. Jag älskar min familj. Jag älskar den väldigt högt.

Hej, jag är här nu!

Okej. Jag har till slut, efter mycket övervägande och något halvhjärtat tidigare försök, lagt ner mer än tio års offentligt dagboksskrivande. Jag har haft mitt eget lilla hörn på nätet som varit mitt, där har jag avhandlat stort och smått, ont och glatt, ytligt och sånt som gått riktigt på djupet. Det har haft sitt värde, mitt lilla hörn, men jag trodde att jag var klar. Kände mig uttjatad, som att allt var sagt. Men så gick en vecka och texterna jag under den här veckan författat i huvudet har varit många. Väldigt många. Så jag kanske inte var helt klar. Jag kanske bara trodde det. Så kanske blir det lite mer liv här i stället. Här, där jag är lite mer offentlig än på andra stället. Även om jag inga läsare har här, bara ett fåtal, hej ni som fortfarande hittar hit. Bra jobbat. Jag kanske ska få skaka lite liv i den här. Kanske. Snart ska jag ge er en uppdatering av vad som hänt sedan sist. Det är rätt mycket. Men först ska jag jobba. En sak i taget.

Det här går ju sådär....

Jag hade tänkt att ha en lite lagom uppdaterad blogg, komma med lite små reflektioner från min del av världen, hinna publicera en och annan bild, hinna shoppa några nya kläder som kunde pigga upp. Men nej: det blev verkligen en endaste liten tummetott av alltihop - jag hinner inget. Jag jobbar deltid men är där heltid, ägnar så mycket tid jag förmår till flickorna och pappan i huset och utöver det är det nästan bara sova och hinna iväg och träna som hinns med. Mejlar inte mina vänner längre, hinner inte riktigt ringa, inte stryka kläderna, inte röja riktigt i högarna, ha välputsat och fint hemma som jag skulle vilja. Hur ni andra lyckas övergår mitt förstånd - jag tittar mig omkring och ser massor av allt det där jag själv inte mäktar med, men får inte ihop det. Kanske är det så att vara mitt i karusellen?

Vi jobbar på jobbet och när barnen somnar jobbar vi igen. Dagarna har bara flutit ihop på sistone. Snart ljus i tunneln, snart liten ledighet och innan det får den nyinstallerade tvättmaskinen gå några varv, barnen får en extra kyss på kinden, maken och jag har det riktigt fint mitt i soppan och ute tittar banne mig också vårsolen fram. Och något har jag hunnit, jag har faktiskt köpt mig ett par mellansäsongsskor. Fullständig kärlek i butiken, händer sällan, men alldeles så var det. Så de fick följa med hem. Har jag inget annat till våren så har jag i alla fall ett par schyssta skor. Man ska vara glad åt det lilla har jag hört. Å lilla och lilla, förresten: Egentligen har jag ju allt det stora också. När man inte hänger upp sig på de där små ytliga detaljerna.

. Glad vår1

Nytt år och nytt försök

Gott nytt år mina vänner som finns kvar där ute! 2013, otroligt vad det går. Hittade en gammal dagbok som jag trodde jag skulle skriva i på det nya året 2006. Vips så gick sju år till och jag är i ett helt annat läge i livet. Tänk om jag skrivit lite mer där 2006. Nu minns jag det mest som ett krisens år, men det är inte helt sant, det var också ett lyckans år. Men det var det enda år hittills jag knaprat lugnande tabletter och behövt djupandas och knappt kunnat gå utanför dörren på riktigt, för att staden, ljuden och intrycken överföll mig.

Att detta sammanföll med den första och absolut enda gången jag arbetat på stora kvällstidningen är oerhört olyckligt. Jag kommer alltid att minnas min tid där med svärta även om jag också hade (några) bra stunder. Men kvällsdrake i kombo med allmän sociofobi är sådär. Jag ska aldrig mer hora mig själv på det sättet som jag gjorde den gången, det är det löfte jag ger för 2013.

För övrigt en liten scen från vardagen: Jag hämtar barnen på dagis och båda är så glada att de kvittrar, fladdrar omkring. Lillis gör sina bästa konster och vrålar högt "Alle dantar, Alle dantar!" (Lillis dansar, Lillis dansar!). Det är helt nytt och visst gör hon det, hon dantar runt i hallen och skuttar och landar på sin lilla blöjbak och tjuter av skratt. Det där är sånt jag måste arkivera hos mig själv, och den där stunden när vi sen kom hem, och jag satt på en liten barnstol med henne i köket och skalade gårdagens potatisar medan hon, mycket mycket nogsamt, ritade en teckning på en papperslapp som var en gånger två centimeter. Små små stunder av fullständig närvaro och stillhet och glädje. Lilla dantar-tjejen växer nu. Språket haltar, det är svårt att förstå henne, men när man lyssnar noga finns där ett ord för nästan allt, i alla fall för mycket. Att det mesta sedan låter ganska lika är en annan sak, men nu kommer det för den som har tålamod att lyssna på henne.

God fortsättning!