Hausmutti

Jag fortsätter livet som hemmamamma. Puppi sjuk igen, hög feber och hosta efter en magsjukevända på lördagen. Det går liksom för runt och hon är en känslig tös, lilla sparrisbarnet. Bröstet är så tunt, så tunt och ryggraden sticker ut från den nästan genomskinliga huden. I dag har jag rullat havrebollar med mycket fett och kakao och lite mindre socker. Hon får äta hur många hon vill, i med dem bara.

Lillpiga stor och kavat och hasar fram genom hemmet på rumpan, men vill helst bara stå, stå och gå - det är nog inte långt kvar nu, vilket är spännande. Hon var så länge så arg och stilla och frustrerad därför, och plötsligt stor, glad, fryntlig och mobil. Vår lilla argbebis är en glader. Fat inte exakt i dag när framtänderna spricker, då är det lite ämligt, men ingen kan klandra henne.

Sankta Lucia

Småtomtar på firande. Lillbrallans tandlösa galengarv får mig helt tokglad - hon ser ju ut som toker upphöjd i tio. Så jävla ljuvlig just nu - det är nästan så att jag frågar mig hur det är möjligt: Hur kan arga babyn vara en sån gladlynt skitgo lättsam enkel liten skit? Var det bara jobbigt att växa?

Jag tror att jag har världens finaste töser.
Puss

Än lever livsandarna

Jag och kompisen Anna var på Nalen i går. Hög till tak, röda sammetsgardiner, blandad publik, vi som handen i handsken - nästan 40-något-kvinnor i svarta kläder. Men oj, förstår ni: Weeping Willows på scenen med Magnus Carlsson i fronten. Det är ju så att tårarna bara tränger bakom ögonlocken och vill ut, kärlek i bröstet - det är så mycket känslor och glädje och bra minnen och sentimentalitet att man nästan storknar.
Kärlek, kärlek, kärlek. Det där var, som det känns just nu, det bästa jag sett live. Det var så nära, så tätt och så stort. Och Magnus Carlsson, halleluja, vilken man. Maken: Du vet att jag håller dig kär, men du vet också att jag ofta gnäller över att det är så tunsått med ögongodis för kvinnor, men nej, ack nej, så länge Magnus Carlsson finns och står där och sjunger ska jag aldrig mer gnälla jämte dig. Jag lovar.
Och jag och Anna: en stunds uppenbarelse eller återfödelse eller vad man kan kalla det - livsandar som susar in och tar plats och raderar de sömnstörda nätterna och tröttman. Drink i handen och sen en öl och tro på fan att vi sprang ner till 7Eleven på Stureplan och köpte oss en box cigariller och slog oss ner på förbjuden plats och rökte cigarill och snackade i regnvåta decembernatten.

Än lever livsandarna. Och än finns det tåga i den här gamla mamman.

Jag säger bara en sak

15 dagar hemma med två barn, varav ett febrigt och en liten som börjar bli mobil (men är glad som en liten lärka). Let´s say: Häcken full. Minst.
Jag återkommer.
Lita på mig.

Kolla de här godingarna då

Snacka sommarlov.

Sötmajjor

Mina sötnissor.

Ursäkta men jag har inte tid

Jag har ju fullt upp med min uppblossande kreativitet. Det sprutar ur öronen - jag vill bara SKAPA. Hela tiden, idé på idé. Men nu har jag köpt så mycket material att jag måste börja sälja. Jag ska ju till Berlin i vår och fira att jag ska fylla fyrtio (skojar ni, fyrtio, jag? Hur då?).
Så blogg snart.
Kej?

Kej.

Julen kommer

(för tveklöst till Muminavsnittet där familjen får veta att julen kommer, men vem fan är Julen?). Jul närmar sig - gott och ont. Allt ska ske och jag bara älskar myset nu fram till det är dags, älskar att kura in mig hemma, tända ljus, spela soft musik och umgås. Men så är det det där med barnen, att kvällarna är så korta, alla så upptagna, alla har sitt. Det gick så fort när den tiden i livet kom. Eller så var det så att den förra tiden i livet var så lång att man hann vänja sig vid att det var på det viset, och nu ska man ställa om sig på detta. På dagisförkylningarna som avlöser varandra första åren, på att alla har sitt.
Du ditt.
Jag mitt.
Och ibland kan vi mötas.
Och här fortsätter vi att sova rätt jäkla oroligt om nätterna.
Barasåattnivet.

Hurra för jobbet!

Från jobbet kommer mejl, oväntat: Jag har 2500 att casha in för friskvård under föräldrarledigheten. Fram till den 15 december på mig att lämna in kvitton. Fattar ni vad det betyder? Hej träningskort i morgon!

Sie ist ein Model und sie sieht gut aus

Lillis gör liten minisuccé på fotograferingen för Lipfish säsong 12/13. Hon är så jävla glad, fattar ni, min lilla unge är så glad att det bara sprakar runt henne. Elektrisk, hon charmar och charmar och mitt hjärta, jag skojar inte, bara BANKAR. Hårt. Hon är glad, fatta grejen, arga babyn är glad och hon är det dag efter dag, hon bara pussar och klappar och vinkar och säger Edde, Edde om storasyster och väser Pappa när pappa inte hör. Kära Lillis, kära lilla pralin jag är så glad att vi har dig.

Alla har den

Den här bilden har ju tagits på ungar i alla decennier - och hur kul är den? Sådär. Eller inte. Men det var SÅ jäkla kul när bilden togs, för hon var galen - hon sprallade så hon höll på att falla ur stolen. Så det är faktiskt kul, jättekul!

Little me

Precis så där känner jag mig ofta.

Hohooo.2

De här sötnosarna har fått flytta in.
Man kanske kan drista sig till att säga att jag har fått en liten fling på ugglor.

Helggodis

Juiceverket har öppnat på Norrtullsgatan. Gammal nyhet, jag vet, men de inspirerar till smoothiefrukost. Precis hur gott som helst! (och precis så här glada och lyckliga barn blir man när man är en sån där mamma som mixar smoothie till frukost, ho-ho-ho!) (Blåtiran på ögat är inte vi orsak till, om någon nu skulle få för sig det - Storis är en klätterapa och klättrade lite snabbt och lite högt och föll som en pannkaka ner på marken på dagis i fredags. Ajje!)

Hohoooo!

En ugglekudde tillverkades i går medan storbarnet hade lekkompis hemma och lillbarnet sov med pappan. Rätt söt tycker jag själv. Hooo på er!

Söndagsmys

(fredagsmysmackeverkstad)



Storis har förstått begreppet fredagsmys. Hon etablerade det så fint när hon var sjuk, en fredag, och vi satt i soffan och käkade salta pinnar och kollade på Bolibompa. "Mamma nu är det mysigt. Nu har vi fredagsmys". Fredagen efter ville hon mysa igen: då gjorde vi varma mackor och åt dem framför teven (vi äter aldrig framför teven, så självklart är det ett tecken på FEST!) och kollade på Köksbandet klockan sex (där stora kärleken och idolen Daniel Lindblom spelar gitarr). Detta har sedan upprepats, så fredagsmys hos oss tenderar att se ut som varma mackor med tonfisk och mycket oregano på grovt bröd framför Bolibompa. Helmys om ni frågar mig.

I dag är det dock söndagsförmiddagsmys: Pappan och lillasyster sover, vi är vakna. Jag dricker kaffe och läser Allt i hemmet (klarar det trots min graviditetsaversion mot shabby chic). Och storis har byggt en koja under tvättställningen, som hon dragit ut mitt i vardagsrummet. Fårfäll och kudde på golvet, täcke över. Och där får hon se på teve (eller som här, vara på väg ut ur kojan). Ultramys. Om ni frågar mig.

Ljust & fräscht

I går bjöd min fina svägerska mig på Ljust och fräscht på Cirkus. Absolut träffande och i mångt även nästan plågsamt nära - även om jag själv helst vill hålla distansen och inte se mig som en av de där, de sökande. Men visst är jag en del av samhället, av staden där jag bor. Visst lever även jag precis mitt i konsumtionslivet, även om vi valt en något lite mer bohemisk sidofåra i stället för att sälla oss till mittfåran av just ljust och fräscht och allt vad begreppet innefattar.

Klart är att jag är helt osugen på att hänga med i hela karusellen som nutiden gärna svingar upp en på. Man måste inte ha allt nu, det går att nöja sig med mindre och gräset är inte grönare på andra sidan. Och hemmet är faktiskt bara ett hem - helst en plats man trivs på men det definierar inte mig som person.
Det gör inte det.
Och ingen dör om jag inte har det så där fint och tillrättalagt som i ett magasin varje dag. Ingen. Det är bara lätt att glömma det ibland när man nojjar loss.

Puppi

För två och ett halvt år sedan var vi hos Åsa och tog de här bilderna på Pupplund. Lilla grynet, helt ofattbart att den stora kavata tjej vi har i dag nyss var den här lilla, lika liten som Lillis är nu. Eller rentav lite mindre - bilderna togs inför pappans fyrtioårsdag, som en överraskning. I dag tapetserar flera ur serien väggarna hos oss.

Mer Lill

Vi var till Helene (webbmosterhelene.blogspot.com) och fotades i dag, Lillis och jag. Lillbönan var på sitt bästa humör och bara älskade kameran. Att jag åldrats många år sedan hon kom blev plågsamt tydligt, men så är det. Mysigt, hursom. Och en påminnelse om när jag och Puppis lät oss fotas för två och ett halvt år sedan.

Lillis

Tack Helene!

En sak till jag stör mig på

...är att jag inte kan bära handväskor. Och jag kan inget om handväskor. Alla har fina väskor, alla bär dem så där fint på armen, i handen eller på axeln eller runt sig. Men jag får aldrig till det. Vet inte hur en snygg väska ser ut. Eller så hittar jag en snygg väska på någon annan men den funkar inte på mig. Vet inte hur jag ska bära den, det blir bara fel. Och nu till det värsta, som jag viskade till maken i går: Det känns så SJUKT okvinnligt.

Förlåt, hallå, jag vet, hej 2000-tal. Var dig själv, vaddå kvinnligt och okvinnligt. Men det är sant, det känns så tafatt. Så barnsligt, som om jag liksom saknar den där kvinnogenen som gör mig till en värdig väskbärare. Nu ser jag hur patetiskt det ser ut i skrift, men jag släpper ut det i det offentliga rummet i alla fall.
Jag
kan
inte
bära
väskor
och
jag
vet
inte
vad
som
är
en
snygg
väska.
På
mig.

Så. Nu ska jag göra något annat.

Saker jag stör mig på del 2

Det är inte bara människor jag stör mig på. Jag stör mig på skitkvalitet också, på riktigt rutten kvalitet på saker. Senast - i ren destruktiv sjävömkan, när barnen bara var sjuka och sjuka och jag inte sov, gick jag ut och brände skjortan på okynnesshopping. Jag vet, helt fel - helt destruktivt. Men jag gjorde det, kände mig bättre och lite gladare och gick hem med mina kassar och överblickade köpen.
Nöjd. Bra grejer och fina grejer.

I går tog jag på mig ena tröjan. Åh den var fin, passade så bra, smickrande och bara jag. Gick ut på stan och kände mig bara sådär som man gör när man är lite ny, lite Piffig. När jag kom hem hade tröjan vuxit i alla fall två, kanske tre storlekar och hängde som ett tält, ärmen hade vridit sig ett halvt varv så att innersömmen på armen nu dekorerade underarmen mycket (o)klädsamt. Och tröjan var noppig. På några timmar!
I dag gick jag tillbaka. Hu vad det bar emot att vara gnälltanten där då, men jag gjorde det. Och så passade jag på att returnera ett par impulsköp (ja, du känner mig maken, du vet hur det är...). Och nu känns det bra. Men kvalitén stör mig - för jag tror att de kommer undan med ganska många såna saker. Man köper en 249-kronorströja, den blir lite ful men man ids inte gå tillbaka.

Gå tillbaka.

SÅ. Då fick jag sagt det.

Surkonan ska bli jag

Ibland blir jag sjukt trött på att alltid vara så jävla trevlig. Trevlig hit och trevlig dit och tack för att du håller upp dörren och ursäkta och förlåt och ojdå, det var inte meningen tills jag nästan kräks och vänder ut och in på mig själv. För så är det att vara samhällsmedborgare, anser jag: man har hyfs. Man tackar för sig när någon är trevlig, ber om ursäkt om man klampar på. Man tar hänsyn. På olika sätt - i olika situationer. Låt mig visa två typiska exempel, alla alldeles rykande pinfärska:

I morse i hissen: Vi kommer ner, Karra vill gärna öppna gallret och dörren, det är en storasystergrej och hon känner sig viktig och har en uppgift att utföra. Helt okej, det kan man väl ge henne? När vi kommer ner står en kärring (ja, numera är hon det) utanför dörren och öppnar innan hissen hunnit helt ner. Karra säger "Nej, jag ville öppna dörren", varpå jag säger, högst trevligt och artigt:
"Ursäkta, skulle du kunna tänka dig att stänga dörren igen. Vi har en liten tjej här som har ett viktigt storasysteruppdrag. Hon vill så gärna hjälpa till att öppna dörren", varpå kärringen (igen) smäller igen dörren, himlar med ögonen och fräser:
"Jasså, är det på det sättet det måste vara, jag kan minsann GÅ DÅ!" och stolpar iväg upp för trapporna och bokstavligen fräser och svär.

Allvarligt: Vad är felet?

Vad är felet del 2:
Dagiskompis mamma mejlar mig. Vi har en bra konversation och bollar några korta mejl gällande en dagisangelägenhet, hon outar lite privata saker, jag svarar. Det var inget utelämnande, bara mer privat än hej och hejdå vid lämning och hämtning. I det sista mejlet jag skrev så sa jag att "Din dotter och Karra har visst pratat om att leka någon dag - om ni vill skulle vi kanske kunna träffas hos oss någon dag och leka efter dagis".

Och då dör konversationen. Tyst. Inget svar. Vi har setts vid dagis efter detta, ingen kommentar. Inget svar. Gör man så? På riktigt? Ignorerar man bara? Jag skiter väl i om de inte vill komma hit - det var ett förslag, Karra och andra tösen hade pratat om att leka någon dag och jag förde tråden vidare, vilket jag som mamma tycker jag ska göra. Vill inte den andra mamman så vill hon inte - för mig är det inget personligt nederlag - hon gillar mig väl bara inte, eller så har hon ingen lust eller tid eller vad det nu kan vara. MEN man är väl i alla fall... vaddå? Man har väl normalt hyfs och svarar. Svara något - hitta på något, var ärlig, vad fan som helst. Men man ignorerar inte bara. Eller?

Äh.
Jag känner mig bara så förbannad på alla surjävlar och alla som inte spelar bollen på schysst sätt. Gå å dra nåt gammalt över er hela högen!
Å jag drar täcket över huvudet och sover bort en stund.
Lita på det.

Gyllene hjulet

Jag har en fin karl. I dag strör jag komplimanger över honom och så blir det lite extra amore. Det är liksom det gyllene hjulet: gott gör gott.

Ursäkta då

Alltså - jag gillade ursprungsformen på Pupplund. Nästan. Den där med maskrosor, som var grön och lite rosa. Den var lullig, varm. Jag. Men så fick jag någon uppmaning "Testa våra nya dynamiska vyer". Och så klickade jag, ja vaddå, man kan väl klicka lite tänkte jag. Men det var ju inte bara att klicka - med ett klick var ursprunget borta och inte får jag tillbaka det. Och nu vill jag bara ha det som jag vill, men eftersom jag inte är en programmerare och inte vill gå in och knappa mina få koder som jag kan, så blir det så här. Byta, byta, byta. Vi får väl se om Puppis får vara röd ett tag. Känns i alla fall ganska skönt.
Någon gång ska jag nog skaffa en riktig blogg. Fast inte nu. Den dagen jag gör det ska det bli en riktig - en där jag sammansmälter min, sedan mer än tio år gamla dagbokshistoria, med det här bäbisdravlet som den här bloggen visat sig vara.
Fast då blir det så personligt att jag blir bajsnödig bara jag tänker på det. Äh. Inte vet jag. Här kommer en söt Puppis, fotad för Lipfish för ett år sedan:





Foto: Fredrik Welander

Buhuuuu

på alla där ute. Det är långt mellan uppdateringarna, men det ju runt hela tiden nu. En sjuk, tillfrisknar, nästa sjuk. Och så vidare. Men så hade vi sysslingbesök i veckan och Pupplund var typ gladast på hela Odenplan när hon fick visa sysslingen sina domäner och leka hemma. Och vad hon lär sig. Sysslingen är 4 och kan ju ALLT. "Men jag är fastist stor jag med", säger hon gång på gång. "Jag har i alla fall större huuuve än Erika", har hon sagt flera gånger, haha. Det där med huvudstorlek är spännande - det kommenterar hon alltid när hon ser nya bebisar: "Vilket litet huvud hon har".

Nå.
Vi letar vidare i jakten på ett nytt hem, Lillis ska fotograferas i veckan, jag ska ut på kulturevenemang och vips är vi i mitten av november och julen knackar på. Ja, förlåt. Men det är så.

Superkrafterna

När ungen är sjuk kommer superkrafterna fram. Enkel matematik. Superkvinnan tar plats och lämnar en något ynkligare ynkigare medsyster vid fotänden av sängen, kan man säga. Det finns ju inte plats för något annat än att ta hand om barnen och så bara gör man. A woman´s gotta do what a woman´s gotta do. Så är det bara. Och det är häftigt att se hur naturen har fixat det, för autopiloten åker på - rätt in i fixarlandet.

Det är länge sedan jag sov nu. På riktigt. Jättelänge sedan. En hel natt har jag inte sovit på i alla fall åtta månader. Inget konstigt med det, vi har ju fått barn. Men fram tills för ett par månader sedan har hon bara vaknat en gång per natt, kanske två. Sen kom UTVECKLINGSKRISEN och det blev en miljon gånger. Eller i alla fall upp emot tio. Varje natt. Och när det nu, sista veckan, stillat sig lite så blir Fröken Pupplund sjuk - sannolikt mykoplasma. Och jag sover inte igen. Och nu sover jag riktigt lite, väldigt lite, nästan bara korta stunder i taget för hon hostar hostar hostar och sen är hon arg arg arg och sparkar och slår och är het som en kamin och så vidare. Men superkrafterna räddar mig.
Tack Moder Natur för den smarta utformningen av människan.
Tack också för erfarenheten som ger mig vetskapen att de där hela nätternas sömn kommer att komma tillbaka. Allt inom sin tid.

Min min min

Tänk att den här ungen är min! Och att det inte alls är UÄÄÄÄÄÄ från morgon till kväll. Fina lilla ljuvliga Lillis. Tänk att det redan gått åtta månader med dig.

Det drar ihop sig

Tiden till jobbstart närmar sig. Och det är kluvet, fan vad kluvet det är.
Så ibland vill jag sticka huvudet i sanden, klassisk strutsteknik - bara glömma att vi snart är där, att det här året gick så försvinnande snabbt och samtidigt så långsamt att tiden blev alldeles skev. Lilla pigan är åtta månader och jag försöker ta henne nära mig, snusa på henne, hålla henne nära nära hjärtat så jag får känna det där lilla pickande fågelhjärtat tätt mot mitt. Men det blir så korta stunder, snart är hon arg, snart ropar någon större MAMMAMAAMMMAAMAMMAMAMAMAMMMMAAAAA snart måste jag röja lite eller svara i telefonen eller något annat.

Ett år går så snabbt. Och två och tre med, för den delen. Snart är jag 40 och på något vemodigt sätt tänker jag halvlek, nudå. Nu kommer jag över på mammas och pappas sida, kan inte räkna ungdomen till min. Och det är vemodigt. Det är det. Och ändå har jag fått det jag önskade mig och många gånger mer därtill.
Det är jag som är vuxen nu.

25 år med uppklipp

För första gången på åtminstone 25 år träffade jag en frisör som inte ville sätta sin lilla etappskärarkniv eller sax i mitt hår. Fantastiskt. Det blev inte slaktat. Om det sedan ser bättre ut vet jag inte, men det är i alla fall inte skuret, klippt, hackat. Det är helt. Helt hår på huve.
Alltid nåt.

Den där... fläten

Det är så spännande att följa med barnens resa - från de där första hjälplösa krypen till stora människor med egna karaktärer. Att kalla Lillis för en stor människa är ju att ta i, men hon är inte längre ett hjälplöst litet pyre. Hon kommunicerar för fullt, talar om för oss vad hon gillar och inte gillar, visar att hon är ett väldigt socialt djur med stark vilja och hög röst men att hon också är väldigt tillgiven och närhetsberoende och kärleksfull. Och storasyster som faktiskt blir roligare och roligare för varje dag tycker jag. Jag måste komma ihåg att vara här och nu och ta in allt som händer, för det är roligt. Det kommer så mycket fyndigheter över de där små läpparna.
Just nu är det "Zlaten" som är grejen. Vi kikar på youtubeklipp när han sparkar boll och vi lyssnar på Zlatansången och så vidare. Helst hela morgnarna om hon fick välja. Fast det är svårt att komma ihåg namnet på honom. "Mamma.. kan vi titta på den där... fläta...hm...fläten?". Hihi, Fläten. Det är fint det med.
Ingen kickar feutboll som han, Fläten, Fläten...!

Gamla tider och nya

Vi var i Schweiz i helgen. Zurich. 20+, stekande sol, gröna gräsmattor, doften av rostade kastanjer och Zurichsjön helt grönblå och alperna dolda i dimman. Hochnebel i sin ädla höstform. Men oj så vackert och skönt och härligt att komma bort. Barnen stimulerade och glada, stora visar stor social nyfikenhet och Lillis bara lycklig i björnen och bland alla människor som tog sig tid att leka.

För många år sedan bodde vid är. Jag i 1.5 år och pappan i fyra. Vi har lite blandade känslor när vi blickar bakåt - för mig var det bra år, men ganska känsloladdade år och jag upplevde aldrig att jag hittade en riktig plats, medan det för pappan var jackpot, mitt i prick - tio av tio. Han gjorde några av livets allra bästa år där och blomstrade, hittade helt rätt på många plan. Jag längtade framåt, jag ville landa i Sverige, hitta en fast punkt efter många år på luffen. Jag längtade efter barn, efter stabilitet, efter mina vänner och nätverk. Han var så nöjd där han var, mitt i livet, mitt i Centraleuropa med härlig intellektuell stimulans, aktiv fritid och ett bra boende. När vi nu kom tillbaka med två barn i sällskap kan jag känna synd. Synd att det blev som det blev, att jag aldrig hittade rätt då och inte kunde få jobb, inte kunde hitta min plats. För så här var det:

Jag sökte jobb. Jag sökte många jobb men det schweiziska systemet är lite speciellt. Jag kan inte få en anställning om det finns en schweizare som kan göra samma sak som mig. Som landsortsjournalist stod jag inte högt i kurs. Och de jobb jag kunde ta var easy-peasyjobb som det stod schweizare i kö för. Jag bombade Ikea med ansökningar men fick inga napp. Inte förrän dagen innan jag till slut bestämt mig för att flytta hem då jag fått jobb på rikets största dagstidning - en chans jag inte kunde missa. Eftermiddagen innan, klockan halv fyra, ringde Frau Lipp från Ikea och ville träffa mig för en traineeposition. "Nu har vi hittat en plats som kan vara intressant för dig", sa hon. "Kan du komma och träffa mig". "Tack men nej tack. Jag reser tillbaka Sverige i morgon, jag har fått jobb där".

Fy utihelvete vad jag var ledsen. Den natten grinade vi båda - fan fan fan att det skulle bli sådär. Jag ville ju ha tidningsjobbet i Stockholm, men jag ville inte lämna min fina man. Men så blev det. Jag åkte hem. Och allt därefter är historia. Hur hade livet blivit om jag hoppat av tåget i all hast, dragit i nödbromsen, åkt ut och träffat Frau Lipp och kanske faktiskt halkat in på ett traineeprogram på Ikea (drömföretaget). Hade vi varit kvar? Hade jag hittat min plats? Hade jag fått det där jobbet jag bara fantiserar om på Ikea (som erbjuder ganska goda möjligheter till vidareutveckling). Det kan vi bara fantisera om. Det är lite Sliding Doors-känsla över det där avslutet. Tänk om. Tänk om vi varit kvar. Hade Puppis och Lillis blivit trespråkiga då? Det finns så många tänk-om. Och när vi var i Schweiz i helgen kände jag för första gången att jo, det hade blivit bra. Många av våra vänner har fått barn sista åren, vi hade fått andra nätverk, vi hade hamnat i en tillvaro som ganska mycket liknar den vi har här hemma. Vi hade saknat familj och vänner, men vi hade haft nära till fantastisk natur, vi hade bott i ett lite angenämare klimat och vi hade sannolikt levt lite mer aktivt än här.
Och jo. Jag hade fått en plats. Och plötsligt finns det en liten plats för Zurich i mitt hjärta igen, det gör det. För mig och min lilla familj - det hade gått. Och faktiskt: Det skulle kunna gå.

Skavsår i öronen, men annars fint tack

Lillis skriker hål i öronen på mig när jag inte vill/hinner/har möjlighet att tillfredställa henne fullständigt hela tiden. De är lite tufft. Men för övrigt så, tack bara fint, tackar som frågar. Vi var i stugan i helgen och skördade lite och där stod jag vid vår nya fina uteplats och ansade kryddor och sprittade bönor och allt var tyst, bara björkens sus, fåglar i bakgrunden, Lillis sov, storis var med pappa uppe i skogen och letade svamp. Och där var jag.
Livet har som många konstraster. Den här är en av de största - Stockholms city vs myllan i Halland. 0-1 för myllan i septemberdoftande mark.

Födelsedagstiger

Tre år. Hurra!

Ingen oro

Glitterhästarna med sina fina manar och brudslöja och allt vad de hade när de dök upp i födelsedagspaketen kan ju skapa viss... äh... präktighetsnojja. För det signalerar ju egentligen lull-lull-drömmar. Fast inte här - för här är de Mora Träsk-gubbar. "Den lilla pojken är Leif Walter" och den stora, med "långaste håret", är Daniel Lindblom. Ungar leker som de vill.
Skönt.

Fingerkli

Det kliar i fingarna av skaparlust. Det där kreativa bubblet känner jag igen, nu ska det ske, nu ska lådor och askar fram. I alla fall om jag hade haft lite mer egentid, då hade det skett. Klippa, klistra, vira ståltråd, sy, dega barnkakor, vad som helst. Jag vill skapa, göra glatt och göra roligt.

Knarkpillret

Stoltast

Tro mig. I nya presentkläder och skor från kompisar. På nya hojen. Hon växte en meter. Minst.

Tre år senare

För tre år sedan, i skrivande stund, hade jag varit mamma i fjorton timmar. Förstagångsmamma. Mamma till världens finaste lilla Karamell. Ja, hon var så fin att det inte var klokt, gång på gång fick jag upprepa det för pappan: "Titta, vad fin hon är, kan du fatta? Är det sant att vi hade en sån fin i magen hela tiden? Kunde vi göra en sån fin bebis?". (Svägerskan som läser här ibland skrattar nog åt mig, för jag vet att hon har någon bekant som la en filt över huvudet på sin nya bebis så att de andra mammorna på bb inte skulle bli avundsjuka när hon gick ut för att fika. Jag la ingen filt över henne, men jag tänkte för mig själv "Ja, ni andra har också fått fina bebisar, men det är ju faktiskt ingen som är riktigt lika fin som Pupplund". Det tänkte jag på riktigt, på fullaste allvar. Hon var (är) jordens skatt).

De tre år som gått sedan hon mödosamt hittade vägen ut till oss har varit en stor bubbla för mig. En Pupplund-bubbla, som först nu, när lillasyster kommit, spruckit. Jag har kanske inte varit helt mig själv de här åren, men jag har varit mamma och jag har njutit av varenda dag som det. Att få barn är det bästa som har hänt mig - i efterhand kan jag inte förstå varför vi tvekade, varför gjorde vi det inte långt tidigare? Visst, då hade det ju inte varit Puppis vi fått, men ändå. Vi fegade och väntade och lät livet komma i vägen. Kanske var det rätt, jag vet inte, men just rädslorna förstår jag inte i efterhand. På många sätt har inget någonsin varit bättre än det är nu, när vi har två små bönor i huset. Fast visst är det annorlunda, visst är egentiden begränsad, visst är logistiken annorlunda, visst är det krävande. Men det ger mening och det ger en tillhörighet som är svår att beskriva. Min klan, min egen lilla klan.

Kära Puppis och KaramEll: Stort grattis på livets tredje födelsedag. Det är en stor grej att bli tre år, det är en stor grej att få sin hoj att fräsa fram på, att få ha sitt första kompiskalas och att ha förväntningar på sin dag. Du är ingen liten tjej längre, det har du kungjort och det håller vi med om. Du är stor och modig och rolig och social och egensinnig och bara världens bästa för oss. Jag vill ge dig jordens största puss och kram och viska till dig när du somnar att vi fick den största skatten man kan få när vi fick dig och din lillasyster.
Tack världsalltet.
Tusen tack.

Gott

Oh, gott. Att få käka själv är grejen - precis som för syrran. Som förälder är det bara att härda ut. Städning och sanering blir helt enkelt en del av en god husmors vardag.

Tuff

Hon är så stor. Och så tuff. Och så trött och liten när luften går ur henne. Hon fick en alldeles liten, liten tiograms napp-påse för påfyllning av energi efter att hon rockat rumpan av sig på konserten och sen hoppade vi på bussen till tåget och vidare på tåget hem. Och så somnade hon som en liten korv på tåget. Så liten och så stor i en och samma människa. Hjärtat ömt, titta! Där ligger min lilla vackra unge och sover. Min lilla stora modiga unge som börjar våga ta sig ut från mitt hägn, som snart ska bli tre, som står ensam framme vid scenkanten och rockar brallan av sig till Fader Abraham och Honkey tonken och Tigerjakten. Kära Pupplund, av dig är hjärtat fullt. Av dig och Brallan. Tro mig. Jag är så sjukt lycklig över att vara eran mamma och jag är så sjukt lycklig över allt roligt jag får uppleva med er. Jag kan skriva essäer långa som kinesiska muren om detta, men det räcker egentligen bara med dessa små, små ord: Jag är så lycklig över er. Så väldigt väldigt lycklig.

Mera Mora!

Egentligen skulle vi haft en bild på storis och Daniel Lindblom, som spelar bas i Mora Träsk, men det blev landsfadern själv, Leif Walter. Vi tog tåget till Uppsala i dag och kollade på MT. Och basisten fick en mycket värdefull present - alla Puppis nappar. Sedan tre dagar tillbaka är hon nappfri efter påbud från tandläkaren. Och nu har de seglat vidare till Daniel Lindblom.
Hon är stolt.
Och jag med.
Över det också.
Fina starka modiga tuffa Pupplund.
Att hon sen ser livrädd ut för Il Patrone är en annan sak. Men jo, lite rädd var hon. "Fast mest bluuug, mamma".

Mera fejsa rädslor

Fem år efter att jag började slita tandläkarborrar och annat ur munnen på mig mitt under pågående lagning gjorde jag det igen. Reparerade den där tanden, alltså - nej, jag slet inte ur borrar och andra tillhyggen ur munnen på mig. Men det krävdes mod och det krävdes sans för att plocka tillbaka mig själv när jag var på väg ut i full panik. Men det gick. Tanden hel. Jag starkare. Och rätt stolt. Över det med.

Systerskap

Det tar en liten stund i livet innan man kan busa ihop och ha seriöst utbyte av varandra. Sakta växer det där systerskapet fram, känslan av att vara två, höra ihop, var en liten front mot omvärlden. Puppis sa i går "Välkommen till världen, lillasyster. Jag är så glad att du är här". Hjärtat smälter och det är bara så härligt att se dem och det de har. Jag bara ber till världsalltet om att de ska få ha kvar det här livet ut.

Fira liten

I morgon är det Lillis dag. Då ska vi skåla in henne bland våra närmaste vänner - då ska vi officiellt hälsa henne välkommen in i gänget som vi har runt oss. Det känns som en stor grej - och det känns fint - och självklart att även hon ska få ett kungörande av sin ankomst. Därför bakar jag i dag. Två tårtor och en Sverigekaka och jag har pimpat köbekäääger med glittriga strössel och choklad för barnen och vi har burit hem tusen kassar allehanda tillbehör som behövs för ett kalas. Gott ska det smaka. Och kul ska det bli. Fast nu är timman alldeles för sen och jag borde sova. Men en kaka kvar i ugnen. Resten av huset sover. Pupplund i sitt rum, Lillis i sin korg (som hon seriöst börjar växa ur) och Pappan i vår säng. Och snart ligger jag bredvid, trött, uppåt och som mig själv igen.
Tack skattebetalare där ute för ni varit med och lagat mig och gjort mig till ett bättre jag.
Godnatt.

Titta hon skrattar!

Min. Min min min gladbebis. Titta! Hon skrattar! Krisen avblåst!

Tittut!

Vad i lådan?

Thrill

Ett småkryps liv på teve. Ni kan tro att det är spännande!