Surkonan ska bli jag

Ibland blir jag sjukt trött på att alltid vara så jävla trevlig. Trevlig hit och trevlig dit och tack för att du håller upp dörren och ursäkta och förlåt och ojdå, det var inte meningen tills jag nästan kräks och vänder ut och in på mig själv. För så är det att vara samhällsmedborgare, anser jag: man har hyfs. Man tackar för sig när någon är trevlig, ber om ursäkt om man klampar på. Man tar hänsyn. På olika sätt - i olika situationer. Låt mig visa två typiska exempel, alla alldeles rykande pinfärska:

I morse i hissen: Vi kommer ner, Karra vill gärna öppna gallret och dörren, det är en storasystergrej och hon känner sig viktig och har en uppgift att utföra. Helt okej, det kan man väl ge henne? När vi kommer ner står en kärring (ja, numera är hon det) utanför dörren och öppnar innan hissen hunnit helt ner. Karra säger "Nej, jag ville öppna dörren", varpå jag säger, högst trevligt och artigt:
"Ursäkta, skulle du kunna tänka dig att stänga dörren igen. Vi har en liten tjej här som har ett viktigt storasysteruppdrag. Hon vill så gärna hjälpa till att öppna dörren", varpå kärringen (igen) smäller igen dörren, himlar med ögonen och fräser:
"Jasså, är det på det sättet det måste vara, jag kan minsann GÅ DÅ!" och stolpar iväg upp för trapporna och bokstavligen fräser och svär.

Allvarligt: Vad är felet?

Vad är felet del 2:
Dagiskompis mamma mejlar mig. Vi har en bra konversation och bollar några korta mejl gällande en dagisangelägenhet, hon outar lite privata saker, jag svarar. Det var inget utelämnande, bara mer privat än hej och hejdå vid lämning och hämtning. I det sista mejlet jag skrev så sa jag att "Din dotter och Karra har visst pratat om att leka någon dag - om ni vill skulle vi kanske kunna träffas hos oss någon dag och leka efter dagis".

Och då dör konversationen. Tyst. Inget svar. Vi har setts vid dagis efter detta, ingen kommentar. Inget svar. Gör man så? På riktigt? Ignorerar man bara? Jag skiter väl i om de inte vill komma hit - det var ett förslag, Karra och andra tösen hade pratat om att leka någon dag och jag förde tråden vidare, vilket jag som mamma tycker jag ska göra. Vill inte den andra mamman så vill hon inte - för mig är det inget personligt nederlag - hon gillar mig väl bara inte, eller så har hon ingen lust eller tid eller vad det nu kan vara. MEN man är väl i alla fall... vaddå? Man har väl normalt hyfs och svarar. Svara något - hitta på något, var ärlig, vad fan som helst. Men man ignorerar inte bara. Eller?

Äh.
Jag känner mig bara så förbannad på alla surjävlar och alla som inte spelar bollen på schysst sätt. Gå å dra nåt gammalt över er hela högen!
Å jag drar täcket över huvudet och sover bort en stund.
Lita på det.