...är att jag inte kan bära handväskor. Och jag kan inget om handväskor. Alla har fina väskor, alla bär dem så där fint på armen, i handen eller på axeln eller runt sig. Men jag får aldrig till det. Vet inte hur en snygg väska ser ut. Eller så hittar jag en snygg väska på någon annan men den funkar inte på mig. Vet inte hur jag ska bära den, det blir bara fel. Och nu till det värsta, som jag viskade till maken i går: Det känns så SJUKT okvinnligt.
Förlåt, hallå, jag vet, hej 2000-tal. Var dig själv, vaddå kvinnligt och okvinnligt. Men det är sant, det känns så tafatt. Så barnsligt, som om jag liksom saknar den där kvinnogenen som gör mig till en värdig väskbärare. Nu ser jag hur patetiskt det ser ut i skrift, men jag släpper ut det i det offentliga rummet i alla fall.
Jag
kan
inte
bära
väskor
och
jag
vet
inte
vad
som
är
en
snygg
väska.
På
mig.
Så. Nu ska jag göra något annat.
Men HALLÅ! Jag trodde jag var ensam med min handväske-aversion. Jag fattar ju det praktiska i att ha en handväska (men det är samtidigt grymt opraktiskt för jag vill inte stå och gräva och gräva och gräva och svära över att inte hitta vad man ska ha i den där väskan). Men en snygg? Ja inte vet jag... Inte har jag hittat den i alla fall.
SvaraRadera