Gott nytt år mina vänner som finns kvar där ute! 2013, otroligt vad det går. Hittade en gammal dagbok som jag trodde jag skulle skriva i på det nya året 2006. Vips så gick sju år till och jag är i ett helt annat läge i livet. Tänk om jag skrivit lite mer där 2006. Nu minns jag det mest som ett krisens år, men det är inte helt sant, det var också ett lyckans år. Men det var det enda år hittills jag knaprat lugnande tabletter och behövt djupandas och knappt kunnat gå utanför dörren på riktigt, för att staden, ljuden och intrycken överföll mig.
Att detta sammanföll med den första och absolut enda gången jag arbetat på stora kvällstidningen är oerhört olyckligt. Jag kommer alltid att minnas min tid där med svärta även om jag också hade (några) bra stunder. Men kvällsdrake i kombo med allmän sociofobi är sådär. Jag ska aldrig mer hora mig själv på det sättet som jag gjorde den gången, det är det löfte jag ger för 2013.
För övrigt en liten scen från vardagen: Jag hämtar barnen på dagis och båda är så glada att de kvittrar, fladdrar omkring. Lillis gör sina bästa konster och vrålar högt "Alle dantar, Alle dantar!" (Lillis dansar, Lillis dansar!). Det är helt nytt och visst gör hon det, hon dantar runt i hallen och skuttar och landar på sin lilla blöjbak och tjuter av skratt. Det där är sånt jag måste arkivera hos mig själv, och den där stunden när vi sen kom hem, och jag satt på en liten barnstol med henne i köket och skalade gårdagens potatisar medan hon, mycket mycket nogsamt, ritade en teckning på en papperslapp som var en gånger två centimeter. Små små stunder av fullständig närvaro och stillhet och glädje. Lilla dantar-tjejen växer nu. Språket haltar, det är svårt att förstå henne, men när man lyssnar noga finns där ett ord för nästan allt, i alla fall för mycket. Att det mesta sedan låter ganska lika är en annan sak, men nu kommer det för den som har tålamod att lyssna på henne.
God fortsättning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar