Åker ifrån småfisarna

Det

Det är verkligen hur kul som helst att resa iväg, att vara på väg, ha ett oskrivet blad framför sig: härligt. Men packa, alltså, vafan - det är lika obbigt varje gång, år efter år. Detta trots alla oändliga Europaflygningar som gjorts de senaste tio åren. Vi har varit på väg så otroligt mycket, fram och tillbaka till Zurich i flera år, alla övriga resor ut i Europa och alla med samma touch: storstad. Och lik förbannat är det vånda, riva ut allt, stöka runt, prova och stuva och knö. Och att det är jobbigt nu är ju helt sanslöst med tanke på att jag gjorde samma resa för två veckor sedan. För två veckor sedan var jag i Berlin. Vände upp och ner på världen då. Och gör det igen i kväll. Löjligt. Men packning går bort. Riktigt mycket. Och tidiga fakirflyg har jag också, efter alla Schweizår, lovat mig själv att inte boka nu när vi bildat lilla familjen. Men lik förbannat är vi på väg nu. Väldigt tidigt, upp mitt i natten och i väg. Nå: iväg ska vi och härligt ska det bli men lite svårmodigt också att lämna ungarna hemma ensamma. Med storis går det bra, hon förstår i alla fall ungefär, med henne kan jag prata. Men Liten, hon fattar ju inte. Mamman lägger mig för natten och när jag vaknar är hon borta och borta flera dagar. Självklart lider hon inte, självklart har hon det bra. Det är jag som lider av det och plågas lite av tanken på "Är hon ok, går det bra, saknar hon mig?". Sannolikt inte. Tiden är inte som vår tid. Jag kommer tillbaka och hon har säkert full förtröstan i det. Bara inte jag. Inte helt. För det GÅR Inte att sätta sig på ett plan och undvika tänk-om. Det kan jag nästan inte uthärda att tänka. Tänk om kan hända var som helst, i köket, på gatan, på jobbet, i Tyskland. Ändå, ändå är det inte helt konfliktfyllt att dra själv och lämna klanen hemma. Även om jag behöver det, även om jag är värd det, även om jag behöver en sjujävla dos påfyllning. Så nu slut på detta. Igång med packning. Ich bin wohl unterwegs.