Jag har det lite jobbigt känslomässigt med det faktum att jag blir fyrtio i år. Jag kommer att återkomma till det många gånger, men det är lite gyttja jag tar mig igenom på många plan. Det märks hemma, maken får ta emot mycket av skitbollarna som kommer farande. Han gör det med bravur måste jag säga, för det är inte alltid kul. Jag vet det.
Hursom: Att bli fyrtio har på ett sätt känts som halvlek - nu är det max halva livet kvar innan stupstocken väntar. Det är dystra ord, jag vet, men jag har ett jäkla finskt svårmod här inne som mellan varven blossar upp, jag har det direkt nedstiget från min far och hans sida och jag kan bara göra mitt bästa för att hantera detta. Halva livet kvar, men faktiskt - jag har MER än halva yrkeslivet kvar, konstaterade vi vid kaffet häromdagen. Mer än halva. Och på den halva som gått har jag ju gjort hur mycket som helst, jag har till och med två "karriärer" bakom mig. Dels ligger journaliståren i ryggsäcken. Jag gjorde ganska många år som landsortsjournalist och lokaltidningsjournalist i storstan och jag gjorde också hundåren på Dagens Nyheter och Aftonbladet. Jag fick prova på, och inse att åtminstone kvällspressen inte var min grej. Egentligen var det väl ingen nyhet, jag strävade aldrig dit och hade ingen längtan dit. Det bara blev. Och det var en bra erfarenhet, men inget jag behöver göra igen. Och innan journaliståren gjorde jag ganska många år som handläggare. Och i dag, informatör.
Så fyrtio: mer än halva yrkeslivet kvar, alltså. Det innebär att jag hinner med minst ett skiftbyte till, jag hinner ändra utbildningsinriktning om jag vill. Det vill jag inte i dagsläget, jag tycker jag har världens toppenjobb, men dock: Alla möjligheter finns, dörrarna är ännu inte stängda. Så tänk på det, när ni börjar åldersnojja: Vi har tid kvar. Mycket tid (om vi håller oss friska och starka, såklart). Än är vi inte vid stupstocken och fan så mycket vi lärt oss längs vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar