Sommar

Det luktar sommarlov ute, krispigt och härligt på morgonen när jag klive ut på gatan för att gå till jobbet. Det är en speciell känsla när sommaren till slut kommer, efter lång väntan, och man kan gå ut utan jacka och när vinden är ljum, människorna lite gladare och lite lättare på något vis. Det luktar gräs och asfalt och avgaser i en enda röra.
Det är länge sedan jag hade sommarlov, nu. Mer än tjugo år sedan, faktiskt nästan tjugofem, för gymnasieåren gick åt till att jobba, jobba för att få ihop pengar till att resa. Gud så det kliade, när man var där, instängd i bruksorten: det kliade och jag ville ut, jag hade bråttom, ville inte vara kvar där, ville ut och se mer och uppleva mer. Hade inte mycket att gå på, barndomens resor gick till Finland eller ut med husvagnen, utriket var långt, långt borta och på min tunna sovrumsdörr i enplansvillan hängde planscher på palmklädda stränder och små grekiska bergsbyar badande i sol. Dit skulle jag, jag skulle dit och till alla stora städer, bort, bara. Så sommarloven blev jobblov, men det fortsatte ändå att lukta på samma sätt där i början av sommaren varje år, precis som nu. I dagarna är det 19 år sedan jag kom till stan. Jag kom en söndag, flyttade in som inneboende i en jättelägenhet på Flemminggatan, visste att jag bodde nära Mauro Scocco och var väldigt nöjd med det. Klädde mig så tjusig jag bara kunde på måndag morgon när jag skulle göra min första arbetsdag i storstan. Blus med pärlkrage och pärlmanschett och något ljust till det, jag minns att jag speglade mig och kände att nu, nu kan ingen ta mig. Och så gick jag ner, ut på Flemminggatan som brände av försommarsol, in på närmaste tobaksbutik för att köpa ett paket tuggummi att lägga i handväskan. Och där, en man som jag hamnar i samspråk med och som under samtalets gång erbjuder mig jobb på hans resebyrå, han behövde en "glad och pigg tjej". Jag minns det så tydligt, för tanken var så svindlande, från bruksorten och så hit och här är allting möjligt!
Jag tackade glatt nejtack till jobberbjudandet, "Nejtack, jag är faktiskt på väg till första dagen på mitt nya jobb", minns jag att jag svarade, mycket stolt, och traskade sedan vägen ner mot stan, mot första dagen på jobbet, i staden där alla möjligheter fanns.
Kärleken till Stockholm blev inte så ögonblicklig som starten blev. Den blev ganska knölig och jag har flera gånger gjort upp med den, bett den dra jävligt långt bort, jag har sagt hejdå för att aldrig komma tillbaka, jag har pendlat ut och in. Men nu är jag här. Sedan många år nu, jag är här och just nu är vi inte på väg någon annanstans. Och fortfarande är de där första sommardagarna lite som de var när jag kom: de ger en liten känning om att vad som helst kan hända, här kommer solen och livet tillbaka, på något vis. Jag tar alltid en stilla och tyst väg till jobbet. Jag har två alternativ, antingen pulsådern som skär genom city, eller en lugnare bakgata. Jag orkar inte med alla intryck på morgnarna, så nästan alltid tar jag bakgatan. Men inte när det är något speciellt, inte när det är lite fest i luften. Som nu: nu är det fest, nu är det storgatan ner som gäller, titta på alla fina människor som kryper ur sina svarta vinterskal och plötsligt bara ser så nöjda ut.
Äntligen sommar!