Det spirar

Det är lite vår här under skinnet och under hullet, det liksom spirar lite på ett sätt som det inte gjort på många år nu. Det känns verkligen att vi är på väg från ett läge till ett annat. Jag längtade hit så länge, till en stabil plats, inte flytta landet runt och riva upp vardagen från jobb till jobb, tidning till tidning. Inte pendla till kärlek, inte pendla från kärlek, inte bo i små lägenheter. Jag längtade efter vardag, samma kaffekopp till frukost varje dag, jag längtade efter barnen vi pratade om men inte kom till skott med, jag längtade efter många kvällar efter varandra i ett hemma som var mitt. Nu har jag det. Och jag hade den fantastiska turen att få de här ljuvliga små tjejerna. Två stycken, det är nästan mer än jag kan ta in: De är mina, båda två, de är så vackra och kavata och självständiga redan - nyfikna och sociala och helt otroligt intensiva och på och roliga och jobbiga och enerverande i en enda soppa. En glad soppa. Och ur den glada soppan är vi nu på väg till nästa fas: till livet med två lite större barn. Lillis är inte en bebis längre, hon är en liten flicka som efter sommaren börjar på dagis, som pladdrar från det hon vaknar till dess att hon däckar, hon följer storasyster, ger henne en omgång när hon blir för närgången, markerar sin integritet och är väldigt, väldigt nöjd i långa perioder. Leker själv och hittar på nya saker att upptäcka här hemma. Och hon bygger ett syskonskap med Pupp. Nu lämnar vi längtan, nu lämnar vi behovet av det där lugnet och den där stabiliteten. Nu har jag den, den är trygg och min och en bas. Nu är det dags att segla ut igen. Inte som förr, inte land och rike runt hela tiden, inte byta jobb, inte träffa nya människor varje vecka, inte fulltecknad kalender hela tiden. Men ett mellanting. Jag längtar ut. Inte bort, inte ensam, men jag längtar ut tillsammans. Sista månaden har dörren utåt öppnats igen, bebiskokongen stängd, jag har fått ny hjälp med postdepressionen, en bra psykolog har lastat av ton av skuld och oro. Det har varit roliga middagar, bra upplevelser, två resor till Berlin, en kväll på Lux (åh!), riktigt härliga luncher med maken där vi hunnit mötas och prata något annat än bara familjestatusuppdateringar, lek i parken, umgänge med kompisar. Jag vill ha mer. Vi måste styra upp barnvakteriet så att vi får lite mer egentid även kvällstid. De här luncherna när Lillis sovit och vi fått tid tillsammans är så bra. Vi måste ut och resa. Vi måste iväg själva en helg, vi måste få till Berlin, till Krakow, Warszawa, Dresden, Hanover, Budapest, Bukarest, Rom, Florens, Split, Tallin, ja vart som helst, men vi måste få det syret. Man kommer ju hem som en annan. Och att leva i en familjebubbla utan avlastning är inte bra. Inte i förlängningen. Man behöver en paus, en morgon då man får sova tillsammans, inte i skift. Nu väntar snart sommaren. Många stopp på vägen, bra stopp, bra folk, bra semester. Till hösten åker vi och till hösten åker även jag och några kompisar ut en helg igen. Packa väskan (utan vånda nästa gång) och på med schyssta skor och sen lite turisting, lite shopping och mycket bar. Det är lite vår här under skinnet, jag har saknat allt det här även om jag inte riktigt trott det. Jag kände mig så klar, så oerhört klar, så oerhört mycket 35-årig färdigfestad människa man kan vara när man längtar familj och stabilitet. Men än finns det lite lust kvar, det är dags för lite höga klackar igen, kanske en cigarill och en liten drink till när det egentligen är dags att sluta. Bara för att det är så jävla härligt. Och sen blir jag fyrtio. Och det, är precis som med ungarna, något jag nästan inte kan ta in.