April till september är värst. Allra värst när de här första riktiga härliga varma sommardagarna och kvällarna kommer. Då kan jag nästan inte uthärda att krypa upp i kojan, fågelholken, på våning fyra, och blicka ut över husfasader med riktigt fula balkonger. Jag vill ner, ner i gräset och myllan, ner bland folket, ut i värmen. Extra plågsamma är de här barnåren när knytten däckar vid sju, halv åtta. Då tar dagen slut. Eller rentav långt innan det - den tar slut när nedvarvningen börjar. Ska man sedan gå ut får man göra det i skift.
I helgen sa jag till maken att detta inte kommer att vara forever. Det är så. Offret är för stort - jag kommer inte att leva mitt liv så här. Exakt vad jag vill ha vet jag inte, men jag vet att jag måste ha något annat än detta. Detta är till låns, bra just nu, att se stortjejen skapa sig ett eget liv här är helt underbart, ett liv med kompisar och gator hon kan och en känsla av att hennes verklighet pågår just här, just nu. Men det räcker inte, vi måste ha närhet till uteliv. Det bara måste bli så tids nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar