Långsamt mot vår

Det våras alldeles sådär långsamt ute, som jag gillar. Jag hinner vänja mig vid att solen skiner, glasögonen åker av, linser och solglasögon på, stövlarna får successivt sitta på allt färre dagar, det är inte långt kvar till sneakers och ballerinor, men det måste gå i små steg, annars får jag vårpanik och springer in och drar täcket över mig. Så har det alltid varit, sakta ska det gå och tillvänjningen ska vara successiv. Då kan det bli riktigt bra.
Har allt oftare tillfälle att reflektera över året som gick och hur det blev när jag började jobba igen. Den här psykologen på BUP går från klarhet till klarhet - det är så enkelt att vinkla lampan annorlunda när man har någon som hjälper en. Nu känns det nästan osannolikt att jag bara några månader bakåt i tiden trodde att medicin var enda lösningen för att få mig på fötter, att jag på allvar trodde att jag kanske inte skulle kunna jobba heltid. Det går, det går jättebra, jag är kapabel och kan min sak alldeles hyfsat väl, jag får saker gjorda, ror stora skepp i land och jag kommer hem till min lilla familj och klarar även det alldeles utomordentligt. De dåliga stunderna är ganska få när man tittar närmare på det, de goda stunderna många.
Fick en utmaning av Arne. Antar den och frågor kommer här. Bollar dock inte vidare, utsätter er inte för det, men känner ni er manade så hugg!
En slipsdebatt har pågått i vinter, hur klär du dig på jobbet? Svart och ganska tråkigt alternativt prickigt. Men det är aldrig för sent för en förändring: I shoppingkassarna i dag, vita jeans, koralliga jeans, gul skjorta och en randig historia med grått och knallrosa. Väldigt mycket inte jag. Väldigt, väldigt mycket.
Hur klär du dig hemma? Ungefär samma. Fast fleecemorgonrock lite oftare.
Vad klär du dig i när du sover? Något skönt och mjukt och varmt.
Favoritsvordom? Helvittansjävlaskit. Fast använder oftast: "Men vafaaaaan...".
Så här ser ditt liv ut om fem år: Ganska likt nuvarande, om jag får gissa. Med en snart nioåring och en sex komma femma. Fast vi bor inte på Odenplan då. I Berlin? Ja, kanske.
Din största ungdomskärlek? Undantar man Shakin´Fredrik så får väl Mattias S anses ha knipit den titeln. Eller när slutar man vara ungdom?
Det här önskar du att du redan hade gjort i livet? Kanske att jag skulle ha hoppat på tåget och åkt till London för jobb, precis som jag tänkte. Och så borde jag ha skaffat mig en utbildning på papper också.
Det äckligaste du vet är: Är inte så äckelmagad. Men ormars rörelsemönster äcklar mig grovt, slemmiga saker likaså.
Så här är du i trafiken: Ok, lagom artig och lagom lagöverträdande.
Om någon gav dig 10.000kr? Tack så mycket, vore generöst. Men 10.000.... det räcker ju inte skitlångt these days. Men när jag var 7 och fick samma fråga har jag svarat i en blårandig skrivbok: "Jag skulle köpa ett hus och en kartong med frysta ris ärter och majs från Dagab".
Den här profilen håller du på facebook: Sjukt låg. Och kanske med lite mer barntema än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag är lite rockigare i själen än jag verkar på utsidan. Och jag tycker fortfarande att jag är tuff när jag snusar.