Nästa osannolikt

.. är det hur dagarna går. Jag skulle ju ha skrivit här för länge sedan, jag har ju haft så mycket att berätta, så mycket jag tänkt och känt och upplevt och så mycket som händer bara man tittar ordentligt.

Plötsligt är det mitten av april, vår och sommaren kommer i år igen och jag rustar mig på allehanda sätt. Hemma ett fortsatt njut av att få kombinera jobb med familjeliv, gör mycket jobb, bra jobb tror och hoppas jag, återknyter kontakten med Bup för att fortsätta gräva i förlossningen och tiden efter, även om jag trodde att jag var klar. Jag är inte det, jag är inte klar. Det är jobbigt men jag måste igenom geggan innan jag kan lägga bakom mig helt. Men efter bara ett samtal med en fantastisk psykolog är det redan mycket bättre, bara knappa två timmar med henne, någon professionell med den där auktoriteten som jag, under rätt förutsättningar, känner sån tillit till, har fråntagit mig mycket ångest, mycket skuld. Nej, inte mycket - massor av skuld. Hon gav mig schyssta perspektiv som jag inte haft, jag klarade inte att se över koppkanten själv, men knappa två timmar på hennes kontor fick mig att flyta upp och se mig omkring och rikta lampan åt ett annat håll.
Inget är så jävligt.
Jag tillfogar inte barnen ens lite skit genom att vara en drake ibland. Kanske tillfogar jag dem en dimension till: Jag visar att känslor finns, att man får bli arg, att man kan bli det och att inget förändras, man kan prata om det och man kan prata om det även med ett litet barn. Man är inte genomrutten och dålig och en fet lort bara för att man har dåligt tålamod när man är utsatt för ganska starka svängningar och påfrestiningar med två små barn. Jag lär barnen att man får vara allt: Man får vara glad och sprallig och ledsen och sur och grinig och varm och gosig och en drake också ibland. Jag är ju drake väldigt väldigt lite av vår tid tillsammans, men för mig har drak-berget blivit så enormt att jag liksom fastnat i bilden av mig som HON. Som Den Där, hon den riktigt jävliga.
Det är jag inte.
Jag är bara en, ibland, väldigt trött mamma, som gör så gott jag kan.
Och jag älskar mina barn helt otroligt mycket, så mycket att jag ibland nästan räds även det, räds hur starka känslor kan vara. Men de är bra. Mycket bra. Väldigt mycket oerhört ohyggligt bra. Och så söta att klockorna stannar ibland och hjärtat nästan tar ett skutt: "Maken, titta, kolla på dem, kan du fatta att vi har gjort dem, att de är våra? Hur är det möjligt? Du och jag?".
Det är koolt. Riktigt koolt.

Och nu ska jag jobba.