Höst har verkligen sin charm. På sitt sätt favoritårstiden - det där att få dra sig tillbaka lite, krypa in och bona om. Ljusen är ju inte framme så ofta som de borde med tanke på omständigheterna med små barn, men i anden är de där: ljusen och varmt te och ligga i soffan och läsa bok, bara följa med mörkret in i natten.
Hemma lägger sig äntligen lugnet. Man kan säga att det tog ganska exakt ett och ett halvt år för mig att bli människa efter Lillis födsel. Och det förvånar mig när jag nu summerar det, jag hade så bråttom till att bli lagad, till att landa på fötter, till att känna det jag känner nu, men man kan inte skynda snabbare än kroppen och psyket läker. Det spelar ingen roll hur mycket jag hastat, jag kom ändå inte i mål.
Kanske är det för stora ord, att säga att jag är i mål nu, vad mål nu skulle kunna vara, men sista veckorna har jag slagits över hur jag mött mitt barn, hur mitt tålamod äntligen börjar vara helt, helt på det sätt som jag ser hos andra, hur jag ser henne på ett nytt sätt, hör henne, kan möta henne och vara där på det sätt jag tror att hon behöver. Det är oändligt sorgligt att tänka på tiden som har gått, att inse att jag inte alls alltid kunnat vara allt det där jag velat vara, att jag inte alltid varit där på det sätt hon har behövt. Men gud vet att jag har försökt, jag har verkligen gjort mitt bästa, jag har ansträngt mig väldigt, väldigt mycket. Men jag kunde inte göra det så som jag ville.
Inte förrän nu.
Men nu plötsligt kan jag mer, plötsligt gör det inte lika ont i mig när hennes larm går, när vi går om varandra och viljorna krockar, när våra måsten blir det som får råda över hennes önskan. Vi möts, jag kan vara där, jag kan ta in hela henne, och den glädjen och den lättnaden är överväldigande. Alldeles stilla, sakta överväldigande. Och alldeles varmt. Från och med nu har vi framtiden framför oss. Jag kan inte backa och göra om, tiden behövde göra sitt och det spelade ingen roll hur otålig och frustrerad jag var - det gick inte att springa snabbare. Men nu, nu tror jag, alldeles uppriktigt, att vi är på väg mot något helt nytt, mot något som är alldeles vårat eget. Lillis: Du och jag. Du och jag, Lillis. Här kommer livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar