Fyra år senare

Jag bokstavligen välte ner från Riksdagshusets entrétrapp i dag och slog upp mina för dagen alldeles sprillans nya brallor. Bättre dagar kan man ha. MEN: Så kommer jag att tänka på att jag den här dagen för fyra år sedan, en solig fredagseftermiddag, låg på Danderys BB och födde vår allra finaste, numera stora, Pupplundsfröken. Byxor känns värdsligt i skuggan av ett alldeles nytt barn - vår förstfödda dotter, vår efterlängtade högt älskade lilla kråka som såg världens ljus tidigt på lördagsmorgonen efter en lång, men riktigt bra förlossning. Kära unge, kära fina karamell: den där dagen är utan tvekan en av livets riktigt stora och allra vackraste. Det går ju inte att återge känslan när man får se sitt barn för första gången, när man äntligen får möta den där lilla individen som kravlar runt på ens bröst och söker efter maten och värmen. Att få räkna fingrar och tår och bara försöka ta in det faktum att man nu är tre, nu är Liten ute och här är hon, alldeles ny och hjälplös och världen stannar inte. Hallå världen! Det har just fötts ett nytt barn! Vårt barn! Vårt första lilla barn! Fast världen stannar inte. Inget stannar, rätt få uppmärksammar det hela ändå, även om det i den lilla egna världen blir stor uppståndelse - det piper i telefonen och samtal kommer in och kort i brevlådan, paket på paket, det ringer på dörren och flera blombud levereras och mor- och farföräldrar kommer och kompisarna och kompisbarnen och övriga familjen. Fast utanför egna bubblan är det ingen som noterar att man kommer där med sitt alldeles nya lilla barn i vagnen. Det är så märkvärdigt att ta den där första turen med barnvagnen, man är så stolt och så lycklig, titta världen, titta! Här kommer vi! Kära unge: De här fyra åren har varit underbara - det är underbart att få vara med och se dig växa och utvecklas. Tack för att du kom till oss, tack för allt du ger oss. I morgon är det din dag.