Stora frågor och stora tankar

Barnet låg och grät i sängen i kväll, uä-uä, allt var eländigt, det var alldeles hemskt att hon inte kommer att få träffa lillasyster varje dag, hela tiden på dagis i höst, hon skulle längta så mycket efter henne och hur skulle det gå, och uä-uää för att hon är äldsta barnet och inte har något storasyskon och varför inte det, mamma? Varför var jag först? Och så, värst av allt, något jag inte ens i min vildaste fantasi hade trott att jag skulle beröra förrän om många många år: håret på benen. "VAD ÄR DET DÄR? JAG VILL INTE HA HÅR!". Och sen stor, stor gråt, uhuuu-uhuuuu.

Och allvarligt - vad ska jag säga? Jag är själv hårigaste damen i stan, håller efter efter bästa förmåga, rakar självklart benen mycket regelbundet, jag har ingen lust att bjuda ens mig själv på mina spiror au naturel. Självklart är det mig hon kommer att titta på och jämföra sig med och ifrågasätta, "Men om det är så okej med hår på benen, varför tar du bort dem, mamma?".

Och vad svarar jag då? Hur hanterar jag det? Jag är inte ens lite sugen på att inte raka benen, men å andra sidan har jag ÄNNU mindre lust att vara någon hycklarmorsa som säger en sak och gör annan i en sån fråga som med åren sannolikt kommer att vara jävligt laddad om hon ärver min och Frasses kroppsbehåring. Jag har, i unga år, gjort stora hormonutredningar för att leta orsaken till denna kroppsbehåring och där finns ingen. Allt i sin ordning, det är att betrakta som arv. Pappa är hårig, jag ärvde det. Även kvinnor är håriga har jag fått acceptera och inse, men det är vi jävligt duktiga på att dölja.

Nu vet jag inte om hon kommer att bli en hårig unge, men hon har hittat fjun på benen och dem vill hon inte ha. Och detta gråter hon över långt innan hon ens fyllt fyra. Det är så sorgligt att jag inte kan annat än att gråta inombords. Lilla vackra söta unge, det där ska du inte ens behöva tänka på på många många många många år. Och när du väl börjar tänka på det bara hoppas jag att du kommer att vara förlåtande och generös mot dig själv, för håriga ben är inte det värsta som kan hända, det är inte det. Men det är VÄLDIGT svårt att förhålla sig till det när livet krisar i övrigt och hormonerna rejsar, jag vet. Och jag har det fortfarande i färskt minne.