... hur jobbigt kan det vara att frigöra sig från saker? Jag är ju hemsk, men det är SÅ JÄVLA SKITSVÅRT att nu packa ihop Lillis söta små bebiskläder, lägga favvisarna i en låda och sen skänka bort resten till de som kan tänkas vilja ta emot. Åh vad det är jobbigt, jag är ju nästan på lipen när jag står där med sötetrasorna i näven och bara tvingar mig att lägga dem i en påse för vidare transport till någon annan nybliven mamma.
"Men det är ju bara kläder, det går inte att spara allt" försöker maken att trösta, och visst, det är bara kläder, men för mig är vart enda litet plagg förknippat med en känsla, ett minne, en tanke, så sjukt mycket kärlek. Och nu ska de bort. Efter Storis hade vi planer på ett andra barn, så vi var rädda om kläderna och packade dem ganska omsorgsfullt i kassar vi (jag) travade på vinden. Storlek för storlek i varje kasse med dragkedja. Men nu är det ju slut, butiken stängd, inga fler barn i antågande, ingen längtan. Och åldern fullbordar definitivt faktumet: När man i det närmaste är fyrtio håller tåget långsamt på att tuffa ifrån en och det är helt i sin ordning. Jag fick de största skatter man kan få och jag menar, på fullaste allvar att jag tror att jag skulle bli galen av att göra om den här resan en gång till.
Men så var vi hos vänner i spenaten i går, i ett klassiskt radhus där vi hade en sjukt fin kväll och där Storis var ute i området och rejsade med gårdsungar och bara hade det så där härligt som jag själv minns från barndomen: Massor av barn, ljust och varmt ute och bara lek, lek, lek, rejsa gata upp och gata ner och upptäcka nytt.
Och där var en liten liten pojke på knappa tre, med rufshår och sneakers och söta små jeans. En liten tillgiven nyfiken gosse, och mammahjärtat bara bom-bom-bom. Högt och ljudligt, ingen biologisk klocka, nej, tåget har gått, butiken är stängd, men ändå ett klart bom-bom-bom. Pojkhjärtat. Det är något med smågrabbar alltså, kanske är det för att brorsans första två var pojkar och jag var dem väldigt nära, de var lite som mina. När jag föreställde mig själv som mamma innan barnen, så var det självklart som pojkmamma jag såg mig. Inte för att jag inte ville ha flickor, absolut inte, det är kanske till och med så att jag allra helst drömde om små tjejer. Men jag trodde ändå verkligen, på riktigt, att jag skulle bli pojkmamma. Och därför var jag övertygad om att Pupplund var en Vive (jo, hon skulle ha hetat det om hon var pojk, Lillis också).Jag var vrål-övertygad. Så övertygad att jag nästan var chockad när det stod klart för oss att hon var en tös. "Vad var det jag sa", sa pappan. "Det var ju femtio procents chans att det kunde vara en flicka, det är helt omöjligt att du skulle kunna ha vetat".
Och eftersom Puppis var en flicka så var jag precis lika övertygad om att Lillis var en pojke när jag blev gravid igen ett par år senare. Blev inte riktigt lika chockad över att hon var tjej då jag gjort resan en gång, men ändå trodde jag att det var en grabb, för jag mådde annorlunda. Det var nog ett tecken på ett annat kön.
Det var det inte.
Ut kom världens finaste Lillis. Hel och fin och VÅR, vår fina bebis. Men Vive var det inte. Så ibland undrar jag var han tog vägen, jag såg honom så tydligt i drömmarna under många år, jag visste ju hur han såg ut. Som Emil. Men nej, missförstå mig inte, jag är överlycklig över våra tjejer, jag tycker det är så jävla häftigt att ha dem mitt lilla banda. Men jag undrar ändå var han tog vägen och jag kan inte låta bli att tycka att småknattar med små rufsiga frisyrer på ända är något extra. Den där lille lördagsknatten alltså. Aran. Det var inte så att han öppnade butiken, jag lovar, han gjorde inte det. Men helt långt ifrån kändes det inte just då, när han stod där med sin lilla näve i min och tyckte att jag dög gott som mammasubstitut när han var på äventyr i parken.
Nå. Nu ska jag inte sitta här och skriva essäer. Jag ska ju packa ihop bebiskläderna som jag ska ge bort. Ser du det, maken? Jag gör det nu. Just Do It.
I do it.
.
Jag törs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar