Historien skriven - nu går vi framåt

I dag har vi en sån. En solskensbebis - en glad och kvillrig liten typ som bara är helt nöjd och kraxar "krakrahahakrahahaha-haaaaaaa" och "Lala-daaa-da---da-da-da-la-dada" som de där Comhem-ungarna, och flyger fram i sin sittande has-style över golvet. Hon är verkligen ljuvlig, det där lilla tandfyllda leendet som brer ut sig över hela det lilla runda ansiktet, ögonen som är alldeles runda och glittriga, håret som är yvigt och bara står som en liten maskrosboll runt huvudet på henne: Mmmm. Hon är en liten karamell man bara vill mumsa på.

Men så har det ju inte alltid varit.
Visst, visst har hon sedan start varit söt som socker och med gosiga stunder men hon har varit en krävande bebis med mycket temperament och humör. Första åtta månaderna var en stor stor prövning. Riktigt tuff. Och när jag nyss läste en blogg som en annan mamma har, som har ett barn i ungefär samma ålder som Pupp och en Lillis på sju månader, och hon beskriver sin Lillis som en solstråle som äter som en häst, sover som en gris och bara är solen själv, så känner jag fortfarande aj-aj i magen, för näe,så var det inte för oss.
Det var verkligen tufft med bebis.
Första året här hemma med två barn var verkligen, verkligen en prövning på alla fronter - som föräldrar, som kvinna, sannolikt som man - och framför allt som par. Det har slitit något oerhört på oss, men det värsta ligger (förhoppningsvis) bakom oss nu. Nu har vi lillsola som skiner över oss och som verkligen skänker glädje och skratt och bus och mys i huset. Det är lugnare, mindre bråk, bättre sömn och bättre balans över lag.
Men att säga och erkänna detta är jobbigt. Riktigt Skitjobbigt. Det ger fortfarande skuldkänslor, även om jag jobbar på att hantera dem, jobbar på att acceptera att det kan ha fått vara så. Det var tufft. Hon var krävande. Jag kunde, uppenbarligen, inte riktigt ge henne det hon behövde förrän alldeles för sent. Förra året var det tyngsta på mycket mycket länge, om kanske inte det tyngsta någonsin.
Men: Det är historia, det ligger bakom oss och framför oss ligger en härlig vår, starka ben, barn som börjar gå, två flickor som leker tillsammans, visar omsorg och glädje, vi skönjar en sommar bakom kröken och det bästa av allt är att det allra mesta går att förändra. Det går att ta kommandot över sin situation. Och nu gör vi skiftbyte: Mamman upp och iväg, pappan hemma. Och det blir så gott för mig, så oerhört sanslöst gott.