Det slår mig, då och då, att allt det här som pågår nu - varenda stund, varenda dag, varenda ögonblick, är en del av de här flickornas barndom. Allt vi gör nu präglar ju bilden av det som var deras barndom -alla mina handlingar vävs ihop till ett nät som kommer att utgöra bilden av Mamma, min mamma, för resten av livet för Pupp. Och Lill på sikt.
Varje gång jag leker med henne bidrar det ju till bilden, varje gång jag skäller på henne, varje gång jag kramar henne eller bara är sur för att jag blir så provocerad - allt det är jag. Mamma. Och allt det kommer hon att bära med sig, om inte sekvens för sekvens, men som en helhet. Och det skrämmer skiten ur mig ibland - att tänka att det jag gör alltid kommer att finnas kvar. Mamman som nog var väldigt kärleksfull, men också explosiv och snabb att klippa av och som lekte för lite och som stod för mycket i köket och fejjade. Medan pappa lekte. Pappa hade tålamod, pappa hade svar på frågorna. Ja, förlåt, men jag kan känna mig rädd för det när jag ser hur pappan har oändligt tålamod, är så mjuk och mild med en trosis, som alltid är den som hamnar på golvet och leker. FÖr sista året har ju jag varit (brak)gravid och sen kom Lillis, som också kräver tid och uppmärksamhet. Jag är mycket med storis, men ändå alldeles för lite känner jag varje dag.
Hur gör ni andra? Hur hinner ni? Tänker ni så här? Oroar ni er eller är det liksom bara yay, det är så det är?
Mamma säger att alla de här funderingarna kommer för att jag är gammal när jag får barn. Unga morsor oroar sig inte lika mycket. Jag tänker mycket på det här, jag tänker hela tiden på att mitt agerande får konsekvenser, kränker jag henne nu, ger jag henne utrymme, är jag lyhörd, kör jag över, blir jag mamman som inte ger plats och så vidare.
Ventilera med mig. Snälla.
Jag känner igen mig jättemycket!
SvaraRaderaJag skäms framförallt över när jag stjäl tid från barnen till mig själv. Som vid frukosten tex. Jag dukar upp till barnen i köket och inbillar mig att de har det jättemysigt. Köket är dessutom så trångt så jag får inte riktigt plats. Bordet är ju gjort för två stolar. Själv tar jag min tekopp och läser nyheterna i vrdagsrummet. Dom är superpigga och kvittrar och jag är megatrött. Men när treåringen ropar SITTA HÄR så skäms jag lite för att jag inte orkar dela frukostbord med dem. Speciellt om det är vad de ska minnas från sin barndom, "mamma ville aldrig äta frukost med oss". Ja det var min mammabikt ;)
Ja men guud! Varje dag tänker jag på det där, säkert varje timme. Precis så. Jag hoppas så innerligt att minnena och känslan av helheten är trygg, mysig och rolig och att alla stressiga morgnar, trötta morgonstunder, utebliven lek och det stundom bristande tålamodet inte sätter djupa spår. Ja du vet ju att jag funderar mycket, och du är inte alls ensam.
SvaraRaderaJag var ju 29 när Molly föddes. Är det gammalt?
Trettisex> Ja, jag vet. Men tänkte våra morsor så när de tog sig egentid? Och mådde de dåligt när de sa "C, just nu vill jag inte leka med dig, jag vill vara ensam en stund" (om de nu sa så iofs)? Tack för bikt.
SvaraRaderaJenny> Skönt att jag inte är ensammen. Och 29 är inte gammalt - det är kanske funderingar av vår tid, snarare. Av Jesper Juul-generationerna osv? Jag vet inte. Man vill bara vara bra och ge dem det bästa.
Ja jag tror mamma gjorde det. Det är ju snart nio år sedan hon gick bort så jag kan ju inte fråga henne. Min mamma var ju sjuk när jag var liten, så jag tror hon lärde sig att ta sig egen tid - för att orka helt enkelt. Men visst tror jag att hon också fick dåligt samvete över att inte räcka till. Och jag får dåligt samvete över det nu att jag kanske var ett besviket barn när hon inte räckte till hela vägen. Sen får jag nog fundera på vad jag minns mest, och kanske blogga om det ;)
SvaraRadera