Alltså: Plötsligt händer det. Som i reklamen. Det bara vände när Lillis hann närma sig 12-veckorsdagen. Plötsligt började hon skratta, jollra mer och vara så där jättevaken och närvarande som man är när man kommer ur sitt skrikkoma och blir bebis på riktigt.
För så känns det - vi har fått en ny bebis i huset och hon är så rackarns go att hjärtat bara sväller upp till en ballong. Min bebis! Titta världen, här är min söta, gosiga bebis!
Fast världen är rätt ointresserad. Förvånansvärt nog. Men jaja, jag fattar - hon är bara en i mängden, jag hajjar det - bara inte för oss. För oss är hon ju jordens lilla godsak, vår lilla knubbiga rödtopp med tokhumör. Oh. Det tar tre månader att bli människa på riktigt.
Det är så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar