Hejdå kläder

Så. I dag seglade våra bebiskläder i storlek 50, 56 och delvis 62 ut genom dörren och vidare ner mot Schweiz. En kompis som blir flickmamma om några veckor fick med sig våra kläder hem, till stor glädje för henne - och för mig. Äntligen någon som ville ha dem, någon som blir glad och uppskattar dem - det är ju precis som det ska vara. Men också sjuuukt vemodigt, så vemodigt att jag nästan storknar och nästan ville riva tillbaka kassen och gå igenom den igen och se på kläderna en gång till och lukta på dem och kanske norpa något att lägga i boxen till tjejerna.
Men nej. Det finns någon hejd. Vi är klara nu, butiken är stängd, inga fler barn och favoriterna är sparade och det är bara kläder, hallå jag själv: Det är bara kläder. Bara små små pyttekläder. Men ändå - det är inte mina barn jag ger bort. Blott kläder.
Och favoriterna är kvar.

Herregud. Skärpning är vad som gäller. Jag har två stora starka fina tjejer som växer och mår bra och förbrukar nya grejer. Självklart ska de vidare för vidare liv hos någon annan.

Självklart.
(Hör ni hur jag övertygar mig själv!?)

Nu ska jag sova. Lukta på min bebis, pussa på min stortjej, ge min fine make en kyss och sen sova som en stock och inte känna vemod och nostalgi utan stor stor lycka över att jag faktiskt fått detta, att jag fått ha två små vackra flickor och att jag har dem kvar - blott i större format. Det är ju tutti. Bättre kan det faktiskt inte vara.