Det räcker nu tack så mycket

Sådär: Nu har vi nått punkten när jag börjar fabulera och stampa ifrån i alla fall lite, för jag ruttnar.

En alldeles vanlig dag: Jag går ut genom dörren och till hissen när första säger; "Ojojoj vilken mage, nu är det nära".
Ja, helt okej. Inget ont i det.
Vidare till dagis: "Åh här kommer mamman med stormagen". Jag sväljer det, åker till sjukhuset, kom hem och gick på Lindex en vända där en kvinna tittar på mig och utbrister: "MEN HERREGUUUUUUD vilken mage du har! Det måste vara två där inne". Och jag tittar kallt på henne: "Nej, det är faktiskt tre".
"TRE!? Ja, jag tänkte att den var stor. Vet du att jag hörde talas om en bekants bekant som fick enäggstrillingar bla bla bla bla".
"Du, jag skojar bara. Det är en unge där inne, som är fullständigt normalstor. Jag är bara så skittrött på alla som kommenterar mig hela dagarna".
Då tystnar hon. Men jag hinner lagom komma till vår ytterdörr så står grannen där.
"Men du! Nu är du allt bra rund, du".
"Nähä? Det menar du inte? Det är väl bara tionde gången jag får höra det i dag".
"Ehh...ehh... Åh vilken fin overall du har, Karra, titta så fin med stjärnor och allt".
Javisst, helt okej att svamla bort det.

Att jag också hann med en tur på Myrorna, där föreståndaren ännu en gång hääääpnade över den stoooora magen och ännu en gång frågade om det var två där inne, nämner jag nästan inte. Och att hon, när jag sa "Nej, jag har ju redan sagt att det bara är en", svarar: "Men är du säker? Den andra kan ju ligga bakom den första så att den inte syns".
"Nej, men vet du - det är bara en. En endaste normalstor unge och alldeles normalt med fostervatten och alldeles normalt med allt annat".

LÄGG AV!

Lägg av nu.
Tyst.
Hysch.
Käften.

Nu får ungen komma ut och sen lämnar ni jävlarimej fläsket ifred, okej?