Mitt 2010

Man ska ju sammanfatta året när det nya börjar. Det har jag alltid gjort, eller i alla fall så länge jag kan minnas. Därför borde jag ju göra det i år också.

2010: Året river igång med svärmor är här, tvärsjuk på nyårsafton och vi får dela upp middagen i två delar då hon måste på akutläkarbesök mitt i allt på grund av rejäl rackarns infektion. Jag vet att jag tänkte att det inte börjar bra. Januari rullar på, jag jobbar, pappan hemma med barnet och runt den 20e åker vi till Göteborg. Barnet är hängigt och jag tvekar in i det sista om vi ska åka, men så hoppar vi ändå på tåget och åker. Hon klarar sig bra men jag åker på svärmors helvetesinfektion - sannolikt mykoplasma, och hela våren går faktiskt åt till detta. Det blir helveteshosta, akut bronkit, lunginflammation, två knäckta revben och lång återhämtning. Jag sitter och sover i soffan i vardagsrummet hela februari, mars och april. I början av maj flyttar jag in i sovrummet till make och barn. Jag tror att det är lätt att förstå att jag misströstade lite i perioder. Det var faktiskt förjävligt, riktigt jävligt när det var som värst.
Men det gick ju över.
Och jag hade en fantastisk man här hemma som verkligen gjorde sitt bästa för att jag skulle ha det så bra som möjligt trots omständigheterna.

Maj kom med solsken, som jag minns det. Resan till Polen i slutet av månaden var helt fantastisk på många sätt - den var gemenskap, värme, umgänge, roliga vänner, spännande stad, god mat och rolig. Och så slutade det hela med ett kraftigt blått plus på en clearbluesticka alldeles i början av juni. Halvårsväxling och semster och varmt och skönt och bröllop i Mora och sedan full fart till Halland via Västerås. Jag drabbades av sjukaste graviditetsåkomman någonsin: började äcklas kraftigt av marinblåa festkläder - i synnerhet om de var av taft eller siden eller annat lite glansigt material. Att gå förbi butiker där kronprinsessans bilder hängde, där hon var iklädd marinblått, var liksom att tigga om vändande mage. Jag ville bara kräkas, på riktigt, bara jag såg de där bilderna, bara något slinkigt och blått fladdrade förbi näthinnan. Extra surt var det eftersom jag ett par veckor innan lagt ett par tusen spänn på just marinblå jättefina festkläder till bröllopet i Mora. Jag har aldrig aldrig marinblått, men just till det här bröllopet tänket jag vara lite galen. Marinblått och knallröda läppar och naglar. Oh vad fint det skulle vara. Det var ganska fint, jag har sett bilder - men jag mår illa när jag ser bilderna. Fortfarande. Jag kommer aldrig mer kunna ha de där kläderna (och för er information kan jag säga att det var vit shabby-inredning som var orsaken till motsvarande illamående förra graviditeten. Och vid undersökning på Familjeliv visar det sig finnas flera dårar - bland annat någon som kräks av att se furukök, en annan som inte kan höra Lady gaga utan att det vänder sig i magen, en kan inte höra skånska på pågatågen, en annan kan inte se skidlöpare på teve. Och så vidare)...

Sommarsemstern blev trots allt, trots taftillamåendet, riktigt fin och varm och gosig. Mycket bad och sol och vila under äppelträdet och vara social med vänner och familj i Halland. Jobba i regnet i Göteborg, återvända till Stockholm och köra jordens hetsigaste höstlopp på jobbet. Driva två stora projekt, jobba jobba jobba och gå ner på deltid och försöka laborera med sjuk arbetsbörda, vabdagar, egen sjuka och blodsockerkontroller och hämta och lämna. Ganska tufft om jag får säga det själv, men det gick ju. Den 30 december jobbade jag sista dagen och nu väntar nedvarvning innan nedkomst, om allt går som det ska (ja, jag vet att jag sa det i förra texten också).

Glädjeämnen under året? Absolut. Många. Goda vänner, sommaren, maken i huset som jag flera gånger upplevt sån nästan nyförälskelse med under året, Pupplund som bara är helt jävla underbar och rolig och knasig och kvick, kontakten med mina föräldrar, att se min bror frigöra sig från ett gammalt ok och gå in i något helt nytt som gör honom så lycklig, det faktum att vi till slut fick till en ny bil, känslan av att vara okej där jag är - att inte vara på väg någonstans, glädjen av att ro ett stort projekt i hamn med bravur och mycket beröm (ska inte underskattas alls), barnet i magen som rör sig, hjärtljudet som galopperar fram genom barnmorskans dopplermätare, novemberkvällen när jag och P lämnade Puppfröken hemma och gick på Gotan Project, nyårsafton som blev precis så bra som jag aldrig hade föreställt mig på ett sånt enkelt vis.

2010 var både ock. Men allra mest ock, trots allt: Det slutade mycket bättre än det började och allra störst av allt är att känna lugnet i det jag är - att känna att jag är hemma här, jag är hemma här och jag har den finaste familj jag kan tänka mig. För det kan jag bara skicka ut ett universalt tack, rätt ut i kosmos.
Tack.
2011 kan braka på nu.