Duracellbaby

Bebisen i magen är lugn. Mycket lugnare än storasyster var. Det är ingen som har missat det - jag har varit orolig av och till, men har fått finna mig i detta då vi inte haft något som indikerat att något varit fel. I dag började jag upploppet med ctg-kurvor två gånger i veckan de sista veckorna. Innan jag kom till mottagningen hann jag tänka "Gud, vad ska de se på de där kurvorna, hon rör ju inte på sig särskilt mycket". Men se, det skulle jag inte ha tänkt. Mellan klockan ett och fyra hade vår lilla puppa jordens balluns i magen - hon krängde, for, grävde, sparkade, buffade. Kurvan vi fick var helt hysterisk. Jag fick ta paus. Komma tillbaka. Men bara i korta korta intervall gick pulsen ner till normal vilopuls - för övrigt var vi uppe och tassade på riktiga aktivitetsnivåer. Läkaren var inte nöjd först, men efter andra vändan fick jag, kanske lite på nåder, åka hem. Jag tror hon smygkikade på normala hjärtljuden (150-155 vid alla mätningar sedan vecka 20) och på storasysters kurvor från förra graviditeten, som var exakt lika. Då sa alla att jag skulle hem och barnsäkra, för vi hade ett aktivt barn i magen. Det stämde - vi har en Duracell. Inte en överaktiv på något vis, men en pigg och nyfiken och aktiv tjej. Och kanske är lillasyster trots allt inte så olik.
Kanske.

Vänt sig har hon.
Ruckbart huvud fortfarande, men i dag grävde hon sig banne mig ner en liten bit.
Hörde ni? Hon har vänt sig! Hon ligger rätt! TJOHO för tusan!